Skrömt från Billingstrakten

Berättat av "Knappa-Johannas" dotterdotter, född 1871 i Lerdala: Lerdala socken bodde vid sekelskiftet en gumma, "Knappa-Johanna, hon försörjde sig på att spå i kort. Hon var "i syne" och såg de avlidnas vålnader. På Lerdala gård bodde patron Mörk i vars hem "Knappa-Johanna" ibland hjälpte till. En tidigare piga "Vassnäsa" benämnd, gick igen efter döden. En mörk kväll gjorde fru Mörk och "Knappa-Johanna" sällskap till avträdet och lämnade där dörren uppe och där utanför gick Vassnäsa omkring.Vid tillfället blev "Knappa-Johanna" som förlamad i armen. Knappa-Johanna dotterdotter, Lerdala Spå-Karins" far gjorde likkistor till döda i socknen. En gång då det bråskade togs den nyfärgade kistan in i köket för att den skulle torka. Fram på natten vaknade han av att någon tassade omkring i rummet. Han upptäckte då den döde som inspekterade sin nya bostad.Vid Uppmaningen "Gå härifrån du skall få den imorgon" försvann Skepnaden.

O.Liljeblad, Skövde


Fru Lundberg arbetade på Hotell Billingen. En natt hjälptes hon maktlös hem för hon hade i hotellets källargång blivit hindrad av en skepnad, hon hade då under svordomar bett skepnaden laga sig undan. Intet svar erhölls, men i samma ögonblick kände hon liksom ett vått lakansvepas om sin kropp, som antog en blåaktig färg vilken senare försvann. Där hotellet då nyligen färdigbyggts hade tidigare stått en byggnad i vilken tvenne personer samtidigt begått självmord.

En pantlånare Smitt från Göteborg hade skjutit sig på Billingssluttningen, när han obducerades i det ovannämnda huset hördes dova slag om natten, detta hände 1880.

Fru Lundberg Skövde

Min mormor berättade att när danskarna var här och krigade var dom en gång på väg mot Skövde, men Våmbsborna och andra hade belägrat sig vid Löten, där blev en våldsam batalj, man kan än idag se vallar och förskansningar där. De danskar som blev ihjälslagna begrovs i Hålltorpabacke och där kan man i mörka nätter ännu höra vapenskrammel och jämmer. Slaget kallades förr i världen "Lötafejden".

Hjalmar Ullberg. Varnhem

En månljus sommarkväll då jag var på väg från Stenstorp mötte ja en gubbe klädd i grön vadmalsrock. Jag hade aldrig sett honom förut men på beskrivning förstod jag att det var gubben i Hallagårn som varit död några år. Gubben gick framför mig ända till ledet vid Asstorp, där försvann han. Vid grinden mötte ja "Bocka-Änders" och några andra som körde hem ett lass malt. De blev så förskräckta att de välte med lasset när de hörde vad jag upplevt, hästen vände upp i en allé som ligger till höger om vägen. "Hallagubben" gick igen för han hade dödat någon men det var enda gången jag såg honom.

Johan Andersson. Borgunda

En kan höra andarna när di jämra sig och skrika. Bliva de hindrade hålla de på mellan klockan 24—03 på nätterna. Det var andar i det huset vi bodde i utanför Skövde när jag var barn. Jag hörde dem flera gånger hur de skreko.

Herman Larsson.Falköping

Vi hade en soldat på fars tid på St. Munkabo, han hade skaffat sej arrest och skulle fram på hösten ner te hea å avtjäna straffet. Vaktmästaren gick före och knekten efter, vaktmästarn bar lyktan och knekten bar matkärlet —när de kom i trappan slogs lyktan ur handen på vaktmästaren och matkärlet från Mood. Det var säkert soldat Stoltz från Varola som blivit skjuten på galgbacken för han mörda fältväblen som lagt sig till med fästmön.

Johan Johansson. Munkabo Skärv


På julnatten kom de döda munkarna till sin mässa de lågo begravda inne i kyrkan, så mest var hall stod påkant de voro alla långa och svarta men huvan var tom. "Örebro-Maja" vaknade en gång vid klockringning och trodde hon försovit sig och skyndade till kyrkan då såg hon det långa svarta tåget gå fram över kyrkogården till Höga-Kullen. Det tog så djupt "så ho va sej aldri liker sen".

Fru Olsson. 1865 Värnhem. Kyrkv. hustru

Gamle Blomkvist gjorde trälås och fila sågar i farfars tid. Han fick hålla till i kvarnkammaren, han dog 1835. När han var död hörde man honom stulta omkring han hade träben sedan lantvärnsuppbådet, man hörde även hur han filade och sågade om nätterna. Mjölnardrängarna såg ofta den lille gråe gubben om nätterna.

Mjölnare Gustafson Varnhem

I Häggum förr i världen firade de döda julotta på natten före juldagen, men det var bara de som dött under året, ty den döde fick bara en gång gå ur sin grav den första julnatten efter sin död. 

Skräddare Rik. 1863 Häggum

Bolumsbackar kallades förr "bråtalierna" då förhuggningar här i forna tider skett till försvar mot
danskarna. Här red från Ekornavallen en mörk man på en mörk häst till Rökstorp, det var en knekt som
mördat ett barn på "vallen" för att göra sig osårbar han avrättades dä han var från Rökstorp.

J. Johansson. 1840 Norra Lundby

Det var en gubbe som tagit skägg och ben av en död på kyrkogården, han skulle ha det till trolldom han kom bara halvvägs hem så måste han vända och gå tillbaks med det tagna. Det blev så kallt omkring honom så han kunde inte klara sej. Två drängar slog vad att den ene skulle gå till likboden och hämta ett ben när han skulle därifrån med benet var de döda efter honom så han måste kasta benet från sig, det var gamla gubbar som talade om detta i min barndom.

Gustav Andersson.Varnhem

Gamla här hade sett munkar om nätterna, de gick i klostermurarna och upp till kullen vid kyrkan om
nätterna då det var månsken, men jag har ingesett.
Tog man tog något från de döda fick man blåa märken på armarna, de var döda som satte dit dem.

Johan Olsson. 1863 Värnhem

Om det blev en stor flock kyrkfolk på vägen skulle någon dö. Det var en gumma i Värnhem som dog, när de skulle svepa henne tog de fel linne i byrålådan och satte på henne men hon kom tillbaka natt efter natt tills de fick tag i det rätta linnet och gräva ner i gravkullen, .Sedan dess sågs hon ej mer.

August Andersson. 1862Lerdala

De hade tre pigor på Stångesäter, de var ute på vägen en kväll den ena var i syne, vid kyrkan tog hon tag i de andra och drog dem hem i igen, men hon sade inget den kvällen, men dagen efter berättade hon att hon sett en gubbe iklädd grå rock och käpp. Hon hade känt igen honom, han hade bott i Brännegårn och varit död ett par år.

Adel Stark. Säter

När jag var 7 år byggde fru Flygare vägen mellan Karstorp och stora landsvägen där fann arbetarna tre
dödskallar och då fick de bevis att det spökade, för många hade sett folk gå i allén utan att kasta skugga
trots det varit månsken Backen har i alla tider kallats "likbacken".


Skomakare Rodin. 1875 Ryd:

I låstabacken låg förr en stuga, där bodde en gubbe kallad "Viren", han kunde vid fullmåne förvandla sig till ett djur och då ANGREP han alla. Oftast sågs han som varg. Det var lätt att känna igen honom på ljudet för efter utandningen hördes jämt orden "aj-aj", annars var han som folket mest fast fasligt fattig.

Oskar Larsson. Timmersdala

I Varola fanns en knekt som varit i kriget mot Napoleon, han hade tagit ett döingaben på en kyrkogård i Tyskland för att ej bli skadad i kriget, men han fick aldrig nån ro för den döde. I Toddestorp bodde en karolin Valberg, han var ryttare vid Västgöta regemente. När han drog ut i Karl XII:s krig satte han en kniv i väggen och sa "När jag kommer tillbaka död eller levande skall kniven falla ner". Efter något år kom barnen inrusande och talte om att kniven ramlat ner. Efter en tid kom Fred, en annan knekt, med avskjuten arm och han hade med sig Valbergs saker, han stupade samma stund som kniven.

Gustaf och Johan Eriksson. Varola

Det var en som gått och sjungit slagdängor på Kyrketorps gamla kyrkogård, då hördes en röst "gläds ej på denna plats". En annan gång gick samme man över kyrkogården men sjöng då psalmen "sälla äro de som här sova" då hördes " Ja men få äro de".

Sofia Kristofferson. Norra Kyrketorp


Morfar berättade en gång att de funnit en död i Värsås, de lade honom i en kista och grävde ner den i mossen, över kistan lades plankor och stenar så drev de ner en påle vid vart hörn för han ej skulle gå igen, när det var gjort högg de med knivar och yxor i luften.

Artur Halländer. Varola


SMF 2.0.11 | SMF © 2016, Simple Machines
Simple Audio Video Embedder
Enotify by CreateAForum.com
TinyPortal © 2005-2012

Go back to article