Stallo var en ond och grym jätte som bodde uppe i fjällen och samlade rikedomar till sig och sin familj. Det gjorde han på så sätt att alla samer måste lägga ett par renstekar eller renostar på det altare han byggt åt sig. Annars fick de inte fiska i fjällsjön nedanför hans fjäll. Gjorde de inte som han ville, bestraffade han dem med att döda deras renar genom att sända vargarna på dem.
Men där fanns en gång en mycket modig och klipsk samegrabb, Kauras, som beslöt sig för att lura den dumme Stalo. Han gick iväg och började fiska utan att först ge en gåva. Naturligtvis kom Stalo vredgad fram och röt åt honom att försvinna. Annars skulle han slå ihjäl pojken. Pojken fick honom att istället gå med på en annan slags kamp och se vem som skulle vinna denna. Stalo samtyckte.
”Den som kan stånga huvudet djupast i granstammen vinner!” sa gossen. ”Ah, det är väl ingenting!” sa den store, starke jätten och störtade i all fart mot trädstammen så att kottarna rök.
Det blev dock inget hål och han gjorde om det igen, men blodade bara ned sig och svimmade.
Under tiden preparerade Kauras en annan granstam. Han drog bort barken, högg ett hål i stammen och satte sedan dit barken igen. När jätten vaknade, sa pojken att det var hans tur, sprang fram till sitt träd och körde in huvudet, ända in över öronen, i det hål han nyligen gjort. Den dumme Stalo blev rädd och flydde och lät pojken fiska i fred.
i wikipedia kan vi läsa följande:
325 visningar“Stalo förekommer i olika roller i samisk folktro och uppträder i olika former, t.ex. jätte, troll eller djävulusisk demon, utsänd av nåjden för att skada fiender. Första gången Stalo omnämns skriftligt är i ”Lexicon Lapponicum” 1768-1780, där han beskrivs som en grym jätte med svarta järnkläder. Han var mycket stark, men dum, ointelligent och lättlurad. Sagotraditionen är dock betydligt äldre och har berättas från generation till generation hos samerna. Den har säkert broderats ut och undergått smärre förändringar. I senare berättelser har Stalo beskrivits som rik, ondskefull och människoätande. Speciellt är han förtjust att försöka äta små samebarn, men dessa överlistar honom lätt och undkommer precis som samepojken i sagan om ”Stalo och Kauras”, nedtecknad av P.A. Lindholm under början av 1900-talet.”
