Spöke – den mest allmänna men också vagaste svenska termen för ett dödsväsen. Spöket uppträder inte med någon speciell avsikt utan nöjer sig med att manifestera sig genom oväsen eller genom att visa sig på kyrkogården eller dylikt. Det är ofta till sitt yttre demoniserat – en vit skepnad och uppträder som skelett eller är huvudlöst.
Gast – i Skåne, Blekinge, Halland, Småland och Västergötland är ordet synonymt med spöke. I Svealand är däremot gasten mestadels vålnaden av ett odöpt, mördat barn eller ett fördrivet foster.
Ett vanligt drag i traditionen är att gasten manifesterar sig genom skrän eller gälla skratt, därav verbet gasta. Ett annat är att den hänger sig på och/eller kramar en människa, vilket varit en folklig förklaring till plötsligt påkommen häftig värk. Därav uttrycket gastkramande.
Gengångare – i folktron benämning på en död människa som återvänder till sitt hem eller sina anhöriga i ett speciellt syfte. Till exempel för att uppdaga ett brott som vederbörande själv begått eller blivit utsatt för i livstiden. Typiskt för gengångaren är att den har kvar sina mänskliga drag och kan kännas igen av dem som den visar sig för.
Vålnad – ord som ursprungligen är identiskt med vård. I nyare språkbruk har det blivit en synonym till spöke eller gengångare.
Andar – okroppsliga väsen. En del goda, en del onda. Tron på andar finns hos många av världens folk. En vanlig föreställning är att människan efter döden lever vidare i en okroppslig existens som ande.
Demoner – onda andar. Ibland talas det om “demonernas furstar” – Beelsebub, Satan eller Iblis. Ofta förknippas demoner med besatthet, sjukdom, plågor och dödsrike.
592 visningar
