Spökerierna i Vargkröket

I julmånaden år 1887 – jämnt 70 år sedan – upprördes folk i våra bygder av ryktet om ”spökerier” och mystiska fenomen i torpet Vargkröket under Stadra gård. Vad hade hänt i det ensliga skogstorpet?

Det kan ha sina svårigheter att efter 70 år få några besked härom, men ännu kan man träffa personer som i sin ungdom hörde berättas om dessa händelser av sina föräldrar och av släkt och grannar till folket i Vargkröket. En skildring av det som inträffade finns för övrigt införd i denna tidning 1930 grundad på forskning av dr Emil Låftman, Borås.

Själv har jag från 1890-talet en del hågkomster av vad som berättades om spökerierna. Jag har av de uppgifter som stått till buds sökt åstadkomma en sammanfattning av vad som hände i skogstorpet och som med all reservation för eventuella felaktigheter här återges.

På platsen låg förr ett ställe kallat Dammängen. Där bodde en dalkarl Lindkvist, som tjänstgjorde som dammvakt för vattnet till Skärhyttan. Masen började bli något ålderstigen och patron Carlsson på Stadra ville ha honom från torpstället. När så P. Hedberg från Ekebergstorp anhöll få bygga sig ett eget hem på tomten, fick han löfte därtill av patronen. Samtidigt uppmanades dalmasen att flytta till ett ställe vid Skärhyttan, som delvis användes som ålderdomshem.

Masen var mycket missnöjd med förflyttningen och uppges ha sagt till Hedberg: ”När du slår i sista spiken på stugan du tycker så mycket om, får de främmande te dej.” Och snart började det. Hedbergs hade kläder och husgeråd förvarade på vinden i sin nya stuga. Det dröjde inte länge förrän där blev en invasion av en mängd småfåglar och ekorrar, som härjade vilt bland kläder och annat. Kläderna revs och skars sönder, och fickorna blev fulla med sågspån.

Med sågspån tillbrädden fylldes också en på vinden stående tina med fläsk. Hedberg stoppade nu igen alla hål och gluggar och lyckades utestänga smådjuren, men snart kom stora mängder fladdermöss – ingen visste varifrån. Dessa rumsterade om på samma sätt, varför man en dag tog ned alla kläder och lade dem på ett bord i rummet. På morgonen dagen efter började klädhögen på bordet röra på sig, och efter en stunds rivande och krafsande återstod bara en hög trasor och lump. Ett täcke och en fjäderkudde i sängen slets sönder och innehållet kastades ut på golvet.

Men det skulle bli värre än. Nu började veden vid spisen röra på sig. Ett vedträ slog till väggklockan så att ”oroa blev krökt”. Samtliga rutor i fönstren slogs ut. Som ytterst märkligt framhöll min sagesman, att hålen i rutorna blev alldeles runda och jämna som om en tallrik kastats ut.

Hedberg fick vid denna tid besök av en son, som emigrerat till Amerika och var helt ovetande om händelserna i hemmet. Det första modern gjorde var att sätta på kaffepannan på bergslagskaminen i kammaren. Den hemkomna sonen hade hängt upp sin amerikarock och pälsmössa på en krok vid dörren samt tagit av sina stärkta lösmanschetter, som man på den tiden stoltserade med. Medan kaffet kokade i kammaren slog familjen sig ned i köket och när fru Hedberg gick in i kammaren för att tillse pannan var denna försvunnen. Den återfanns efter åtskilligt letande högt upp på chiffonjén och – hör och häpna – på pannans lock satt amerikanarens pälsmössa och på två av trefotingens ben satt hans lösmanschetter. (Att någon person kunnat smyga sig in i kammaren var absolut omöjligt.) Även andra föremål började nu flytta sig i kammaren, och när den hemkomna sonen skulle ta sin fina rock var denna sönderriven och trasig.

Något spöke eller väsen av något slag visade sig aldrig och allt tilldrog sig i fullt dagsljus. Det påstås dock att djuren i ladugården visade stor oro, då spökerierna satte in. Måhända var djuren mera ”synska” än människorna.

*

Förhållandena för familjen började bli olidliga, julen närmade sig. Patronen på Stadra ansåg att de inte kunde bo kvar över helgen, utan han ordnade bostad i ett angränsande torpställe. Bland karlarna som skulle hjälpa familjen flytta var en gammal torpare, Doktor-Anders kallad, och känd för att kunna litet av varje. Han tyckte det var synd att Hedbergs skulle lämna sitt nya hem och erbjöd sig ställa allt till rätta. ”Men Hedberg får följa med mig hem först”, sa’ Anders. Efter någon tvekan följde Hedberg med till Anders närbelägna torp, och här blev han vittne till hur Doktor-Anders tog fram en flaska med rödfärgad vätska, som han betraktade en stund medan han mumlade. ”De’ ger sej nog, de’ ger sej nog.” Från denna stund upphörde spökerierna vid Vargkröket.

Patron Carlsson vågade inte ha kvar en så kunnig trollkarl, utan Doktor-Anders blev uppsagd och kom sedan till ett ställe i Linde socken. Som liten pys såg jag många gånger Doktor-Anders i Nora på lördagarna, men jag minns att vi småpojkar alltid höll oss på betryggande avstånd från den beryktade ”doktorn”. Dalmasens vidare öden har jag inte kunnat följa.

Snickarmästaren J: A: Eriksson i Nora var gift med en dotter till Hedberg. Han for jämte den blinde J. Bryngelsson ut till Vargkröket för att ”titta” på förödelsen. De medförde också till staden några av de förstörda klädesplaggen och jag minns väl när dessa visades på Bryngelssonska gården vid torget. Plaggen föreföll ha blivit både sönderklösta och skurna som med knivar.

Som vanligt då märkliga saker händer blev det folkvandring till Vargkröket. Det berättas att även prosten i staden gjorde en tur till platsen. Efter att ha farit omkring i trakten en stund befallde han sin kusk att vända om hemåt och tillade: ”Vi åker hem nu jag har sett nog.”

Avskrift av en artikel i Nora Stads & Bergslags Tidning, Julnr1957 av signaturen C. S

39 views

print


image_pdfPDF
(Visited 25 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
5.00 avg. rating (99% score) - 1 vote
Moon

Author: Moon

En Dalmas som älskar det paranormala

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.