Under mitten av 1900-talet lobotomerades 771 personer på Umedalens sjukhus, ett av landets största av sitt slag. De tusentals patienterna ska ha utsatts för bland annat elchocker och tortyrliknande metoder som skållhett vatten, vilket tros ligga bakom att deras själar än i dag finns i väggarna. I dag bedrivs annan verksamhet i huset, men spöka sägs det göra.
Sjukhusområdets byggnader var ordnade efter bokstav med siffra. Byggnader med ett M var manliga avdelningar, och byggnader med ett K var kvinnliga avdelningar. Utöver dessa fanns blandavdelningar och läkarhus, dessa hade andra bokstavsbeteckningar. I historiskt syfte har man låtit byggnadernas numreringar sitta kvar än idag.
“Innan neuroleptikan fanns tillgänglig var vården mest inriktad på passivisering: innan klorpromazinet kom hade man ingen egentligt fungerande behandlingsmetod, varför man såg till att patienterna hamnade i insulinkoma avsiktligt, fick varma så kallade “långbad” , fick elchocker samt fick pyrifer (bakterier) som resulterade i feber. Allt detta för att hålla dem tysta och lugna. Många patienter fick även “sömnkurer” då de sövdes ner större delen av dygnen med sömnmedel.
Även psykokirurgi förekom, inledningsvis nästan enbart på patienter med diagnosen schizofreni, men senare förekom andra diagnoser. Inget annat mentalsjukhus har remitterat så många till lobotomi. Mellan åren 1947 och 1958 opererades minst 771 patienter vid Umeå lasarett. De första åren var dödligheten efter ingreppen hela 17 procent, men tekniken förbättrades efterhand och snittet för hela perioden var 7,4 procent – alltså närmare 60 personer. “
400 visningar
