Signaturen Bokmal berättar i veckotidningen Kvällsstunden om en händelse i hans barndom. Den gällde hans far, som vi kan kalla Johan. Johan var troende och hade inte för vana att ljuga om vare sig det ena eller det andra. Han var arbetsledare vid ortens lilla sågverk, och den vår som berättelsen handlar om hade sågverket fått ovanligt mycket stock att ta hand om. Johan bestämde sig därför för att arbeta även nattetid, så att arbetet skulle bli klart.
De äldre varnade honom då och sa att han måste hålla sågen still mellan tolv och ett på natten, “för då vill andra makter råda”. Johan var, som nämnts, troende och lyssnade inte på skrock. Han lät alltså sågen gå även när spöktimmen var inne. Men då började det bli problem, trots att allt gått bra fram till klockan tolv. Nu började drivremmen halka av hjulet, gång på gång.
För varje gång fick Johan gå tillbaka till drivhuset för att sätta tillbaka drivremmen. När han, obekant för vilken gång i ordningen, åter stod där för att ordna upp den avhalkade remmen, hörde han plötsligt en vissling från ett av de mörka hörnen. Han såg dit och fick syn på en svart katt med elaka, lysande ögon. Inte kunde det väl ha varit katten som visslade? Johan tog upp en påk som låg på golvet och kastade den mot katten, som genast slank ut genom ett hål i väggen.
Johan sprang ut och fick se katten på sågplan och började jaga den med påken. Katten sprang iväg och försvann i en grupp enbuskar en bit därifrån och syntes inte till mer. På väg tillbaka till sågen hörde Johan ett lågt, men ihållande hånskratt, vände sig om och insåg till sin fasa att skrattet kom från enbusken. Var det mörkrets makter som ogillade att sågen gick under den tid på dygnet som det övernaturliga råder?
365 visningar
