En gammal gumma var död. Sonen var rädd att hon skulle gå igen. När de bar bort henne, satte de därför ner kistan då de kommit ett stycke från huset och sådde ut hårt brända hampfrön på vägen. Därvid upplästes en formel. Först när fröna växt upp skulle den döde få gå igen. Vilka som helst kunde gå igen.
En man i Vågerse kunde se de döda på gården i arbete när som helst under året. I synnerhet vid jul blev de synliga för honom. Hans svärföräldrar och svågern kom alltid på besök vid midnattstid om julanatt. Svågern hette Karl. Åt denne slog mannen upp en sup, satte fram tilltugg och lade en pipa bredvid. Karl smakade av det framsatta och rökte pipan.
Om mannen inget hade att bjuda på, stannade svågern länge, men då hände det också alltid något tråkigt efteråt. En gång kom mannens svärföräldrar och ville tala med hustrun, Anna. Hon låg innerst. Sedan bytte de sängplats för han tyckte inte om att ha de döda hängande över sig då de skulle tala med Anna.
Om en kvinna hade svårt för att dö, hände det att man tog och sydde i något medan den sjuka fick titta på. Man trodde i detta fall att anledningen till att kvinnan inte fick dö var att hon sytt en söndag.
495 visningarSägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga s. 47-48
