Det var 1912 på vintern. Vi var då fyra stycken timmerhuggare, som bodde i Norrbölesfäbodarna. Där var det förfärligt oroligt på nätterna. Det hördes som det var folk ute, som for och gick mellan stugorna, men inte var där någon människa mer än vi. Sedan vi lagt oss på kvällarna och elden slocknat på spisen, ramlade det med brandgaffeln i spisen, och somliga gånger hördes det som det ramlade potatis ner genom skorstenen.
På golvet stod sådana där små säten eller pallar, som användes i fäbodstugorna. Det där osynliga for och sköt pallarna efter golvet, så att det bara skorrade, och emellanåt stjälpte pallarna omkull. Men då vi tände ljus och såg efter, stod varje sak på sin plats.
Hästen i stallet syntes också vara oroad. Det syntes som han såg något, som han var rädd för. Ena kvällen var det mer än vanligt oroligt, och det började medan vi ännu var uppe. Då tog en av kamraterna till domdere och svära, och han hotade ut, att han skulle ta yxan och hugga kors och tvärs, över och neder i luften.
Han hade hört sägas, att detta skulle vara ett bra botemedel mot de osynlige, men han gjorde det icke. Så gick han ut. Då hörde han ett skott smälla borta i skogen och en kula vina förbi. Han ropade åt oss att komma ut. Vi gjorde så, och då hörde vi det skratta så otäckt borta i skogen. Men sedan blev det lugnt i stugan. Vi hörde aldrig mera till något sådant.
577 visningar
