Våren 1675 börjar föräldrarna till de barn som säger att de blir bortförda till Blåkulla anordna så kallade vaktstugor där man samlar barnen om nätterna för att skydda dem mot häxorna. En sådan vaktstuga ordnas i hökare Abrahamssons bod på Folkungagatan, en annan hemma hos ryttmästare Pedher Gråå, som bor i kvarteret Sandbacken Större mellan Katarina
kyrkogård och Nytorgsgatan.
Ryttmästaren har många barn och flera av dem förs till Blåkulla där häxorna piskar dem med flätade ormar och djävulen döper dem genom att läsa böner baklänges och hälla vatten på deras fötter och rumpor.
I vaktstugorna hålls barnen vakna om nätterna för att inte häxorna skall röva bort dem under sömnen. Utmattade proppas de fulla av hemska berättelser. Gävlepojken, Myras pigor och Lisbeth Carlsdotter ingår, som experter på trolldom och häxeri, i vakthållningen. Barnen blir alltmer hysteriska.
I protokollen från häxprocesserna finns en natt i Pedher Gråås vaktstuga beskriven. ”Nu kommer trollpackan”, ropar plötsligt en av pojkarna. ”Nu är hon på gatan, nu är hon i farstun!” Alla barnen börjar skrika: ”Nu tar hon bort oss”. Barnen säger att häxan tar sig in genom att sticka en krokig nål genom en springa i väggen. Sen kan hon själv krypa in genom hålet.
”Där är hon, där är hon”, skriker barnen och pekar på en punkt på väggen. En av mödrarna hugger med en yxa efter häxan. Barnen säger att hon missar. ”Nu sticker hon in huvudet”, ropar en av de unga pigorna. ”Hugg till!” Modern hugger igen. ”Nu råkade du och högg håret av henne”, ropar ett barn. Modern tittar efter och finner att det är hår både på yxan och väggen. I processerna efteråt visas en hårtuss från detta tillfälle upp och används som bevis mot Britta Sippel..
Vaktstugorna blir förstås rena smitthärdar. Häxskräcken sprider sig som en epidemi bland barnen. Fler och fler häxor pekas ut. Det är Anna Simonsdotter Hack, kallad Tysk-Anna, som bor på andra sidan Fatburssjön på Högbergsgatan i kvarteret Marsvinet, Malin Marsdotter, en gammal finska som kallas Rumpare-Malin och bor i kvarteret Kattan på Mariaberget. Hon
anges av sina egna döttrar. En finsk flicka, Margareta Matsdotter, anger sig själv som häxa i den allmänna uppståndelsen. Hon bor på Åsögatan i kvarteret Timmermannen.
Också en flicka från Ladugårdslandet (Östermalm) anger sig själv som häxa. Det är Maria Jöransdotter, kallad Ängsjöpigan. Hon pekar ut två äldre kvinnor som hon påstår har lärt upp henne till häxa. Den ena är Karin Johansdotter, kallad Smeds-Karin eftersom hon är gift med en smed på Norrmalm. Den andra är Anna Persdotter Lärka, beryktad trollkärring på Ladugårdslandet enligt rättegångsprotokollen.
Förhören med de misstänkta häxorna börjar på försommaren 1675 i kämnärsrätten i Södra Stadshuset (nuvarande Stadsmuseum). På hösten samma år har anhopningen av anklagade häxor blivit så stor att kung Karl XI tillsätter en extra rätt, det så kallade Konsistorium, med uppdrag att utreda vad som ligger bakom trolldomsryktena. Konsistorium sammanträder i
våningen ovanför sakristian i Katarina kyrka. Flera av häxorna fängslas i Södra Stadshusets källare, förmodligen i byggnadens sydvästra hörn mot Götgatan. De rummen används i dag som kontor av Stadsmuseum.
