Gastar var vanliga i skärgården. Gastarna ropade utifrån sjön när det skulle bli väderskifte. En ganska allmän tro är att de ropar mot samma vind som rådde då de omkom. Enligt en annan föreställning ropar gasten när någon drunknat eller skall drunkna. Gastarna troddes även kunna ge viktiga budskap.
En gång hittade man på stranden till Skaftö en engelsman, troligen en kapten på ett fartyg som hade förlist utanför kusten. Han begravdes på kyrkogården, men en natt började han gasta, och strax därefter hittades ytterligare en engelsman, som man trodde var hans styrman. Sedan han också kommit i vigd jord upphörde gastandet helt och hållet. Men det förekom att gastropen fortsatte ännu längre. Från Tanum kommer uppgiften att rop hördes mer än en mansålder efter det att en spansk fullriggare hade förlist vid Morögrundet.
Det berättas att när Göteborgsbarken Viftsa varv förliste i en hård storm den 9 september 1903 på Fjärskären vid Vinga såg överlotsen på Vinga, Pontus Albert Lorén, en våldnad.
500 visningarHan berättar:
“På ungefär 20 meters avstånd därifrån fick jag tydligt, ty det var just i skymningen, se en man som var klädd i en gammaldags vintermössa och s k sjötröja samt med en tjock halsduk om halsen, ta långkikaren och titta i denna utåt havet. När jag kom närmare och skulle se efter vem mannen var, då var han försvunnen. Jag trodde då att de var fyrbiträdet Hult som skojade med mig, varför jag sprang runt den gamla stensockeln för att få tag i honom, men intet varken syntes eller hördes. Jag sprang då ner i klyftan nedanför sockeln för att utröna, om det var någon människa, som gömt sig där för att driva skoj med mig, men jag kunde inte upptäcka ett liv. Alla på Vinga förnekade också, att de varit på platsen vid den tiden.”
