På de glada 1800- och 1900-talen tyckte folk att det var en bra idé att köra i väg psyksjuka släktingar till någon av våra mental institutioner, till exempel St Lars, för att sedan glömma bort dem och låta dem leva ett liv instängda i ett vårdsystem som mest liknade förvaring. När dessa sedan gick och dog, efter ett liv att förvaring, tveksamma vårdmetoder och ensamhet körde man i väg dem till St Lars gravplats, inte många meter från den tjusiga holländaren Flackarps mölla.
Den elfte december 1895 begravde man 21-åriga Jenny Maria Ringström som blev den första av ungefär 2000 att placeras i jorden med en numrerad järnpinne som enda minne. Ceremonin var alltid enkel: ett par gubbar grävde ett hål och den av St Lars anställde snickrarens svarta gravkista dumpades innan man fyllde igen skiten, ryckte på axlarna och åkte hem igen.
Begravningarna fortsatte fram till 1951 och efter fyrtiotalets kavalkad i inhumanitet började man nu åtminstone läsa upp rullbandsproducerade minnestal, medan också en del släktingar började intressera sig för blodsbandet till sina mindre lyckligt lottade bröder och systrar, färder och söner, mödrar och döttrar.
Begravningsplatsen tillkom eftersom att stadens borgare inte tyckte det var lämpligt att begrava liken efter psykpatienter bland mer viktiga och värdiga medborgare som gått och dött. När begravningarna upphörde lät man också gräset växa sig långt, och inte förrän stora jordbruksmaskiner genade över kyrkogården började gamla samvetskvalande lundabor gnälla över saken.
Markägarna Realia investerade i en gräsklippare och en i dag knappt läsbar skylt sattes upp för att förvissa folk om att ”här är folk döda så sätt din potatis någon annanstans”.
I dag är de flesta gravpinnarna borta men många finns också kvar. En och annan gravsten går också att skönja – det fanns trots allt en och annan som unnade sin döde släkting en sten med ett namn på.
Källa: mittlund
602 visningar
