När Norrtälje stads nya kyrkogård någon gång på 1800-talet förlades vid sydvästra stadsgränsen mot Frötuna till var det nog en ren händelse, och knappast avsiktligt, som den kom att ligga just i en trakt där det var allmänt känt att det spökade. Bara ett hundratal meter från kyrkogården ligger nämligen Stegelbäcken och med ordet ”bäck” menade man längre tillbaka i Roslagen ett stillastående vatten, eller en större pöl. Strax bakom pölen låg stadens avrättningsplats på en mindre höjd.
Så småningom anlades ett flygfält där och numera hittar man traktens allra som största mataffär på ungefär det stället. Pölen är dock försvunnen. Följer man sedan stora vägen vidare mot Stockholm, så hittar man Brudbäcken alldeles utanför stadsgränsen. Precis i närheten ligger ett gammalt gravfält, som troligen består av den gamla gården Frötunas gravar. På hednatiden var Frötuna nämligen ingen socken utan en gård. Men både Stegelbäcken och Brudbäcken är kända för sina spökerier, det finns det vittnesbörd om. Bland annat från en bonde från Husby, som körde där på 1850-talet och som berättade att om man körde sakta förbi Brudbäcken, så kunde man höra hur det viskades och man försattes alltid i en kuslig sinnesstämning. Men nu till det som hände i mitten av 1700-talet.
En lördag år 1747 gick en kvinna på vägen fram från Sika till Frötuna. Vid avrättningsplatsen, nästan uppe vid Stegelbäcken, fick hon plötsligt syn på en man i prästdräkt framför sig på vägen. När hon kom ifatt prästen, så neg hon förstås vördnadsfullt och hälsade artigt. Prästmannen sade då:
”Det räcker inte med att du niger för mig, utan du skall även följa med mig.”
Hon följde lydigt med, men efter en stund fick hon till sin stora förskräckelse se, att prästen inte hade vanliga fötter utan hästhovar. I sin förfäran sade hon därför:
”Med Guds nåd skall jag icke följa dig åt.”
Då gav den förmente prästen henne ett kraftigt slag mellan axlarna så att hon genast gick i backen. Avdomnad låg hon kvar på vägen en lång stund och märkte därefter att hennes mun var blodfylld.
Hon sökte hjälp vid Arsta torp, men kunde sedan bege sig hem igen. Hon berättade emellertid ingenting om den märkliga händelsen förrän hon hade kommit hem till sin make. Därefter följde en tid då Den Onde för det var förstås denne som hade varit utklädd till prästman besökte den stackars kvinnan de flesta dagar. Han visade sig ibland som jägare med två hundar, men han uppträdde även som hennes egen bror. Och varje gång frestade Djävulen henne och begärde att hon skulle följa med honom. Han lovade henne många olika saker och visade henne något ”som för hennes ögon glimmade”. Situationen måste ha varit svår för henne, och efter en tid beslöt sig hon och hennes man sig för, att gå till prästen i Frötuna för att få någon hjälp mot den onda anden. Prästen tyckte dock att båda två var mycket okunniga i kristendom till en början, men han ville förstås, och han kände att det krävdes, att paret verkligen fick hans hjälp.
Besöken hos prästen fortsatte, trots att Satan flera gånger hade förbjudit henne att göra så. Den Onde kallade förresten prästmannen för ”Fula Gubben”. Prästen skrev i kyrkboken att han säkert skulle ha betraktat hennes berättelse som rena fantasierna, eftersom ingen annan hade kunnat höra eller se det hon hade upplevt, men det fanns vissa saker som förbryllade prästen. Bland annat visste hon allt om sin makes göromål på åker och äng, trots att hon inte hade kunnat se vad han gjorde. Hon förklarade den saken med, att hon fick allt sig beskrivet av Satan själv.
En man kom en dag uppbragt och nära nog förtvivlad till prästen och klagade sin nöd. Hans hustru hade på hemväg från Norrtelje varit ”ovanligt stark”. Hon hade nämligen kastat honom vart hon hade velat och dessutom hade hon oförklarligt försvunnit ur hans åsyn. Han sade till prästen, att hon med all säkerhet hade råkat ut för något synnerligen ont. Prästen uppmanade honom barskt att genast ge sig ut för att söka efter henne. Som väl var, så fann båtsmannen henne hemma i torpet. Hustrun uppvisade häpenhet och intygade att hon inte med ett finger hade rört sin man, dessutom var hon mycket förvånad över att maken inte hade lagt märke till att det var Satan i bondekläder som hade trängt sig emellan dem båda, där de gick på vägen, och därefter hade Satan kastat honom av vägen.
Hustrun själv hade inte gjort det. Prästen skrev också i kyrkboken att han hade undersökt kvinnan efter det att Satan hade givit henne en rejäl örfil, orsaken därtill var att hon hade trotsat hans förbud genom att gå till prästen. Som minne av slaget syntes en svullnad i hela tre dagar. Prästen anmärkte också i boken, att:
”hustrun är själv ganska from och att hon icke synes av hemlig list hava sådant uppdiktat”.
Därutöver skrev han:
”Sedan Skärtorsdagen 1748 har hon varit från dessa frestelser befriad.”
På Påskdagen som följde visade sig emellertid Satan återigen för henne. Det var på Mellinge gärde, där han sade till henne: ”Du mente slippa mig, men jag har haft något annorstädes att beställa.” Om den stackars kvinnan slutligen fick fred för Den Onde, det får vi inte veta, men troligen utklingade besöken, eftersom kontraktsprosten av allt att döma inte skrev mer om kvinnan. Av hans berättelse framgår i alla fall, att kvinnan var utsatt i minst ett halvår, kanske under ett helt år, för den våldsamma mannen med hästhovarna.
Så den som besöker varuhuset som ligger i den trakten, bör nog hålla ögonen öppna under kvällstid och titta särskilt efter hur fötterna ser ut på den som kommer gående.
580 visningar
