Jag hade en morbror, han var sexton år äldre än min mor. De fick styvmor. Hon dog och sen skrömta hon så förfärligt. Min mor låg en gång och hörde, hur det plocka i skåpet med silver och glas. Morbror tog en stövel och slängde mot skåpet, men den börja åka fram och tillbaka över golvet.
Han kasta den andre stöveln och sen sina trätofflor, och det blev likadant med dem. “Nu sliter hon väl ut skorna för mej”, sa morbror. Då åkte dörren upp med en väldig fart och slog igen sen. Hennes man fick aldrig fred för henne, hon följde honom överallt. Men så gick han till prästen och de gjorde sällskap till kyrkogården, och sedan vart han av med henne.
Det var en smed här vid Kväggeshyttan, som såg ett par gubbar, sen de var döda. Den ene kom in till smeden, när han låg och hade vilskift. Då fråga smeden honom, hur han hade det. Han sa att han hade det inte bra, han fick sväva i andevärlden. Han var också mörk och svart. Jag sa till smeden: “Att ni vågar ljuga så på de döde!” Men han svarade: “Om dä ä dä sista ja sa, så reder ja mej”.
Det var en masmästare här vid Kväggeshyttan, som drunkna i Vilången. Han kom två gånger till en, som låg i skogen och kola. Första gången visste inte kolarn att han var död, så han sa: “Kommer du gånes?” — “Ja, jag är inte mer i detta livet”, sa den döde. Hans hustru sörjde och grät så förskräckligt. Då kom den döde en gång till kolaren och sa: “Du ska säja till min gumma att hon inte ska sörja så, jag får ingen fred”. Kolaren tala om det sen många gånger.
Värmlandssägner.
508 visningar
