En annan av Egil Lönnbergs historier berör den tid han tjänstgjorde vid Nordiska Museet, inom vars lokaler ju också Livrustkammarens samlingar är inrymda. Han hade hört gamla vaktmästare varna de yngre amanuenserna för att nattetid passera genom Livrustkammarens sal, då inte alltid allt sades gå rätt till där. Särskilt var montern med kungamördaren Jacob Anckarströms pistoler, dolk och övriga föremål från den ominösa operamaskeraden 1792 i mycket dåligt rykte.
Lönnberg hade emellertid en kväll med ett angeläget arbete dröjt sig så länge kvar i sitt forskarrum att alla dörrar hunnit låsas och vaktpersonalen hade lämnat museet, varför enda möjligheten att komma ut var via Livrustkammaren och stora porten, vars lås i motsats till övriga ingångars kunde manövreras utan nyckel inifrån. Redan när han kom i närheten av den stora salen hörde han ett egendomligt slammer och buller där inifrån och blev glad då han trodde att där var någon kvar som höll på med en försenad städning.
Klockan var över tolv eller däromkring. Men när han steg in i det väldiga rummet fanns inget ljus och ingen människa syntes till. Slamret hördes emellertid likafullt, och han kunde lokalisera det till Anckar-strömska montern. När han kvickt smet förbi i mörkret mot utgången, såg han genom det svaga skenet från lyktorna utanför hur pistolerna dansade kring inne i glasmontern och slog mot varandra och mot dolken utan att någon människa ju kunde hålla i vapnen. Hur han kom ut visste han knappt själv — men en sak visste han: att han för framtiden skulle se till att aldrig mer bli inlåst så att han så pass sent på dygnet i mörkret måste genom Livrustkammarens sal.
705 visningar
