Det var på våren 1901 som de riksbekanta spökerierna på gården Välgunaho i Röjden började. Då bodde en äldre man, en blind gumma och en tjänsteflicka där. Husgeråd tog till att fara omkring i huset, kärl vräktes omkull och porslin krossades – det var som om de döda tingen hade fått liv. Ja, jag har läst på min läxa i ett gammalt exemplar av Finnbygden, innan jag besöker ruinerna av det gamla finntorpet.
Britt-Marie Röjder går några steg före och visar vägen. Vi följer en stig som går in på andra sidan vägen från handarbetsaffären räknat. Gården Välgunaho låg uppe på en bergssluttning ett stycke från de andra gårdarna.
– Farfar var dräng däruppe, innan spökerierna började, berättar Britt-Marie. När han kom dit senare märkte han inget särskilt, då han satt inne i stugan, men när han hade gått ut och just stängt dörren efter sig, hörde han ett kraftigt brak. Han gick in tillbaka, och där låg en av de väggfasta bänkarna på golvet – sprucken. Den hade flugit upp i taket och sedan slängts i golvet, så den sprack.
– Ett annat vittne såg hur en vattenså bars genom rummet, men den som bar syntes inte.
Radiotjänst gjorde reportage om händelserna 1942 i serien “Tro’t den som vill”.
– Farfar tyckte att de bredde på, och han menade att det hade de inte behövt, eftersom det var nog märkligt ändå, säger min guide.
Vi kommer fram till stället, där den gamla gården låg. Allt som finns kvar mellan träden är grundstenarna och en nedrasad mur. Nog verkar här fridfullt, så det förslår. Här finns inget som leder tankarna till spökerier.
Vittnesmål
Det finns många vittnesmål om de mystiska händelserna på Välgunaho 1901, och Finnbygden berättar om en lärare, som beslöt att övernatta på gården. Kanske skulle han kunna få slut på eländet. När han lagt sig och knäppt händerna för att be om den Högstes beskydd, kom en kaffebrännare farande och slog honom på fingrarna. Då lär han ha åkallat någon helt annan än han först hade tänkt.
En tullare berättar om ett besök i stugan – en stor trebent kaffekokare for ut på golvet, så att kaffe och sump stänkte. Han ställde den tillbaka med kommandot “Stå kvar!”, men då fick han en smäll på fingrarna av en kolraka. Han svor till, och då hördes ett väldigt oväsen – det var en stor säng, som kom farande och reste sig på ände.
Ingen förklaring
Någon förklaring till allt detta fick man aldrig, trots att dåtidens lärde (som väl inte var dummare än dagens) kom till ort och ställe för att studera fenomenet. Man använde alla upptänkliga sätt för att få slut på eländet – böner, riter, skottlossning och besvärjelser, men spökerierna fortsatte. Allt var en enda röra, och det gav sig inte förrän huset revs och flyttades.
– Även kreaturen släpptes lösa och blev ledda ut ur ladugården som av osynliga händer, säger Britt-Marie.
Några kilometer bort ser vi gårdarna i Rikenberget. Även där inträffade samma sak fast 20 år senare – korna släpptes ur ladugården hur hårt de än bundits fast på kvällen, och det hjälpte inte vad man än ställde för föremål framför dörren. En kraftig stabbe blev flyttad flera gånger, och inte ens en stadig stötta mot dörren förmådde hålla emot.
“Små grå”
Britt-Marie kan också berätta om hur Nitaho-Jussi en gång gick med ett sällskap upp mot Välgunaho. Han bad dem gå tyst för att inte störa “de små grå”. Då var det ändå en som sparkade till en sten, och det sades, att hans hus brann ner just vid samma tidpunkt.
Hon talar också om hur mycket krångel det blev med en buss, som var på väg från Röjden. Det visade sig snart, att en av turisterna i bussen hade plockat med sig en sten från spökstället, och när dessa väl avlägsnats ur bussen, kunde färden gå vidare utan missöden.
Gläntan i skogen som låg där så fridfullt blir plötsligt lite skrämmande. Vi går därifrån, och jag lovar, att jag inte stoppade på mig några stenar vid Välgunaho, och nog lyfte jag lite extra på fötterna på vägen ner för att inte sparka loss några stenar.
Man ska vara rädd om naturen.
Källa: Ur: Klippt och skuret om norra Värmland II, 1993, Från: VB, den 15 juli 1988.
