I Torp i Färgelanda bodde en gång en gammal klockare, som var ansedd att vara gruvligt ogudaktig. Han kallades för Sven på Tegen. En julmorgon tog han på sig ett skråpukansikte och gick in i kyrkan och fram till altaret.
Menigheten blev förskräckt och trodde att själve den onde hade sluppit in i kyrkan. För detta tilltag skulle han dömas till ett stort straff. Emellertid så utlovade han att göra en klocka, som skulle gå ett helt år med en uppdragning. Detta förslag godtog de som hade makten och han slapp att utstå straff. Den klockan blev uppsatt i Vänersborg.
När han lämnade Vänersborg, sade han, att klockan skulle gå precis till år, dag och timme, då han skulle komma igen och dra upp henne. Dagen kom och han var på väg till Vänersborg. När han kom på Dalbobron, så mötte han kyrkvaktmästarn, och han talade om, att klockan redan stannat.
“Om ni går och tar bort det som blivit lagt under lodet, så går hon tills jag kommer fram”, svarade klockarn.
Han stannade på bron, tills de tagit bort föremålet; någon hade stuckit dit en trestyver. Klockan gick sedan precis tills han kom fram till henne. Han fick 100 kronor för att han satte henne i gång igen. I sin verkstad arbetade han alldeles ensam. Ingen fick komma in till honom.
Hustrun hade råkat få se genom gläntan på dörren någon gång en hel hop gesäller, som var sysselsatta hos honom. Han hade hjälp av djävulen och hans legodrängar. Urmakaren hade försvurit sig åt den onde och därför kunde han göra så konstiga klockor som helst.
Men så kom den dagen, då “klockmakarn” skulle dö. Han fick en svår dödskamp och det var omöjligt att han kunde dö. Det blev så hett i bädden, att elden slog upp. När han hade legat länge och pinats, bad han att de skulle gå och kasta klockskivan i sjön.
Den blev kastad i sjön, men han fick ändå inte dö. Då bad han, att de skulle ro långt ut i sjön och släppa ned henne där det var som djupast. Sedan detta blivit gjort, fick han dö.
474 visningarDalslandssägner S.18-19
