2024-06-17

Nyårsafton 1930 vistades jag på Ekebyholms slott i Rimbo socken, där jag upplevde en verklig spöknatt. Slottet, som lär ha uppförts av Resare-Bengt (Oxenstierna), ägdes på 1740-talet av Katrina Ebba Horn, den galante Fredrik av Hessens mätress. Under trenne år var “den välväxta blondinen” föremål för kungens outsläckliga kärlekslåga och den sköna blev upphöjd till tysk riksgrevinna.

Katrina Ebba Horn

Den åldrade monarken hade det inte alltid så lustigt med Katrina Ebba, som trots sin ungdom var ett rivande fruntimmer och bråddes på sin mor, som enligt krönikan var “slug som en djävul och ränkfullare än Mazarin”. Den vackra fröken tycks inte ha fått ro i sin grav, det är möjligt att hon ångrar sin “förgyllda skam”, ty ekon av nattsena fester hörs än i dag i en kammare på hennes slott.

Den som skriver detta är härdad mot allt vad spöken heter. Sedan barndomsåren har jag vandrat nattetid över iskalla spökvindar och bott på en gård, Eklunda i Tjällmo socken, där en gammal “Nåda” skall ha åkt som en annan Pintorparfru i ett eldgnistrande ekipage på gårdsplanen. Som femtonåring bodde jag i “Prästrummet” på Tidö och i andra spökberyktade gemak i Axel Oxensteiernas slott, där Vita frun skrämt folk, så att människorna liknade gastar i synen. Har vistats många somrar på Jakob Bagges Mem vid Slätbaken där tolv silverapostlar enligt sägnen skall ligga nedgrävda och där befolkningen talar om gengångare, men på alla dessa spökslott har jag aldrig sett eller hört någonting, utom den där gången på Ekebyholm, som nu skall berättas om.

Nyårsafton var blåsig och det visslade och pep i de åbäkiga kakelugnarna i den gamla byggnaden. Med osande fotogenlampor lyste vi oss in våra rum och klevo över de högsta trösklar man kunde få skåda. Det var ett årsskifte i kuslighetens tecken, men insomnandet var lugnt. Då vaknade jag i den grå gryningen och nu reste sig vartenda hår på huvudet. Någon övernaturlig varelse fanns i rummet, någon okänd betraktade mig med isögon, det kände jag, och nu hördes tydligt hur en tung kropp hasade över knarrande golvtiljor. Det knakade i stolen vid fönstret. Tydligt hörde jag nu hur man klingade och skålade med glas, ett sprött ljud, som man omöjligt kan ta fel på. Det var ett ihållande kling och klirr.

På morgonen tog jag saken kallt, det finns ju så många besynnerliga ljud i gamla hus.

– Spökar det aldrig här? hördes en glad flickröst vid frukostbordet.
– Neej då, skrattade husets folk.
– Jomän, gör det så, hördes en trygg skåning.

I rummet med de målade papperstapeterna – där löjtnant X nu bor (man nämnade min mans och mitt namn) – hörde kamrer Blomgren klart hur man skålade och klingade med glas om nätterna, så att han kunde inte få en blund i ögonen, så han reste sin kos från vår trevliga bridge före jul, som ni minns…

Lucrezia.

358 visningar
Print Friendly, PDF & Email

Contact Us