Int jag tror på något spökverk och int jag har sitt något, men något konstigt var det en gång då jag kom och körde från Överboda. På ett ställe, det bar ändå utför, så stanne hästen och gick inte fram. Jag hoppe ner själv, och jag slog på’n, men det hjälpt int. Men en piga, a Krestina denna (som följde med), hon sa jag skull vänt, och så gick hon och ställd sä framom hästen.
”Hon denna bruk ju si”, tänkt jag, ”hä tör fäll vara na som int är som det skull vara.” Hästen han börje på gå sen, men jag visste ju att dem int brukar tala om sånt där strax, så jag fråge ingenting. Men dan efter sa jag:
”Va skull det vara till att int hästen gick fram igår?”
— ”Ja, det var a Jon-Ers-mor i Bodum som stod framom hästen”, sa hon. Men jag vet int om hon sa eller gjorde nånting då hon stod framom där, a Krestina. Men hon skull ju si så mycket, hon denna, och hon till och med tala vä de döda. A Isral Lars mor hadd så många gånger varit i vägen för ’a, men hon hadd aldrig talat vä ’a. Men så hadd hon hört att man skull ha gudslånet i mun då man talar vä en död, så skull man int bli så sjuk, och då gjord hon det och tala vä ’a. Och hon skull väl ha varit en skrymtare i det religiösa hon denna, och då hadd hon sagt att den största synd hon hadd gjort var då hon tog tvagariset på söndan.
Det var något mer också, men det vet jag inte vad det var. Hon hadd visat iväg henne sen, och då stod det som en eldsprut ätter ’a. Men hon hadd sagt, att hon hadd aldrig visat iväg någon sen, utan då dem hadd uppenbarat det dem ha velat, så hadd det fått vara bra.
A.Boström
534 visningarNorrländsk folktradition. Uppsala. s.116
