I Anundsjö sn. är en by, som heter Läxta. Ett stycke därifrån är en ödesgård, som kallas gammel Läxta. 1886 stod där mangårdsbyggningen ännu kvar. Jag var då däruppe och drev timmer. Jag och mitt folk bodde i en timmerkoja ej långt från gamla gården. Där bodde ett annat kåtalag. De klagade, att det spökade i gården.
Varje natt hörde de en man i tunga stövlar komma in och släppa ned en tung börda på golvet. Så öppnade han källarluckan och gick dit ned med säcken, varpå de hörde honom hacka och gräva. Somliga gånger slog hackan mot golvet över källaren.
Om en stund hördes den där spökmannen komma upp ur källaren och släpa bördan med sig, varpå han gick ut med den och upp genom en stege ute i förstugan och upp på vinden. Så pågick det natt efter natt ända tills de fick dit en sorts “visman”, som ställde det lugnt igen. Spökerierna troddes komma därav, att den siste, som bebodde gården , skulle ha mördat en dalkarl, som gick omkring med handel. De hade misstänkt detta medan gårdens folk ännu levde, för de blev med ens så väl utrustad med just sådana varor, som dalfolk brukade föra.
Sedan gumman i gården var död fann de i hennes gömmor en mängd sådana varor. Från den gummans dödsbädd berättade en gammal gubbe i byn Norrtjärn följande. Han kom in i stugan, då gumman låg sjuk. Då låg det på hennes bröst en kolsvart katt, som nu sprang upp och direkt ut genom fönsterrutan, utan att denna gick sönder. “Å, si du katt – toke!” utropade käringen och fortfor.” Hon är så rädd för folk, den där katta” Detta hade hon sett, och de hade berättat, att densamma katten låg på gummans bröst och slickade henne omkring munnen, då hon höll på “dra” (ge upp andan). Sedan gumman var död, låg katten på bröstet åt henne.
Anm. Vid första berättandet har jag missuppfattat början av spökeriernas förlopp. Så här skall det vara: Det hördes, som en man i tunga skor kom in, störtade till golvet för ett slag, släpades sedan av någon ned i källaren och grävdes ned. Denne andre kom sedan upp, tog något från golvet, förmodligen den mördades säck, och gick med den upp på vinden. Det är ej längre sedan mordet skulle ha skett, än att meddelaren minnes en syster till ovannämda gumma.
L.Jn.
