Hon är en märklig dam, Saltskärs käring. Kommer du från Soten i söder är hon en reslig, havande kvinna, när du kommer närmare blir kumlet bredvid ett barn hon håller vid handen. Fortsätter du runt henne, kröker hon rygg, krymper och åldras. Till slut blir hon ett benrangel.
Då är du bland grunden på utsidan Långeflu-kälen. Vänd om! Århundrade efter århundrade hade stormarna slagit skepp till vrak bland skären, hela besättningar försvann i djupet. På några av de värsta ställena restes fyrar som Gustaf von Heidenstam ritat: Pater Noster, Väderöbod, Måseskär, billiga och lätta att bygga och vackra att se på.
Nu satt han i här Hamburgsundstrakten och lyssnade på sjöfolkets skräckinjagande berättelser. Om en kvinna som sades ha gått omkring bland stenarna efter förlisningarna med en liten yxa och samlat på fingerringar. En annan som det spreds hemska rykten om var Justina på Hornö.
De var kvinnor som fick klara sig själva. Kanske gick de bara och plockade bland vrakrester som alla andra. En yxa var inget orimligt verktyg. Och Justina var urstark och handlingskraftig. Sånt sätter underliga tankar i rörelse hos stelbenta och missunnsamma.
När nu Heidenstam hörde kustfolket önska sig ett varningsmärke längst ut mot Sotens alla skär, ville han hjälpa till. Kanske hade han Justina, Käringen på Hornö, i tankarna när han ritade det säregna sjömärket.
Att den minsta sortens stenkummel också kallas käring på bohuskusten gjorde ju inte saken sämre. 1882, några år efter Justinas bortgång, sattes Saltskärs käring upp, tolv meter hög. Efter hundra års tjänst började gumman vackla, sorgligt gnisslande och dinglande i staglinorna.
När Sjöfartsverket ville gjuta in henne i betong bildade lokalbefolkningen resolut en förening, Saltskärs Kärings Vänner, för henne kunde de inte vara utan. Det är deras verk att Heidenstams kvinna står där än idag. Titta noga. Det sägs att hon sätter sig på kumlet när hon blir trött, men reser sig så fort någon tittar.
388 visningar
