Gastar sa de var sådana som var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta — Raskapojken kallte de honom. De skulle ha “nistagille” (kyrkogångsgille) hemma.
Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade, så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna.
Jag hade varit nere hos min farbror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil, så jag for så långt.
Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. – De kallte honom gast. — När far min gick fram till Hultaberg, träffade han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.
472 visningarVåra gamla berätta – Folkminnen från västsverige s.81
