Katarina i Kamismark låg på bår på en loge. När hon sveptes, klädde de på henne vita strumpor. När de kom till logen morgonen därpå, så var strumporna lortiga under fötterna. De satte på henne nya strumpor. Följande morgon var det på samma vis, och då var också hälarna på strumporna utslitna. En dräng lade sig att vaka nästa natt.
När det led på natten, så kom det in en stor, lång karl. Han tog upp Katarina och dansade med henne. De hade så roligt. När de hade dansat färdigt, lade han ner henne och sade:
”Nu kommer jag inte till dig förrän på högtidsdagen”.
När hon lade sig, fick hon se drängen. Ögonen var som eld på henne. Så gick hon och ryckte en ”hårtav” av drängen. När de gick och såg på morgonen, så låg hon och höll i ”hårtaven”. Åtta dagar innan hennes gubbe dog hörde folk att de trätade och svor så förskräckligt i Kamismark, men ingen av deras anhöriga hade hört detta.
Värmlandssägner. Göteborg. S. 14.
551 visningar
