Massor av folk samlades på avrättningsplatsen i Kalmar den 31 oktober 1854. Det var tisdagsförmiddag och även skolbarnen hade fått ledigt för att få beskåda hur hustrumördaren Johan Bank togs av daga. Avrättningen kom att bli den sista i Kalmar och det talades förstås om den i många, många år framöver. Inte minst eftersom det var på håret att inte bara den dödsdömde hade fått sätta livet till.
Två år tidigare, i juli 1852, hade Johan August Bank ägnat en hel natt åt att brutalt misshandla sin hustru Catarina Maria Öman till döds med en trästång. Hennes förtvivlade rop på hjälp hördes vida omkring, men ingen vågade ingripa. Bank arbetade till vardags som vedgårdskarl på den så kallade balkplanen, i dag den del av Stadsparken som ligger närmast järnvägen. Men han var också lönnkrögare och fruktad slagskämpe. Hans fru fick plikta med livet för att hon råkat ha sönder ett krus med brännvin.
Dagen efter mordet var en söndag. Några kvinnor satte sig i solskenet på stadsmuren som då fortfarande fanns kvar vid Fiskaregatan. Därifrån kunde de genom ett fönster se hur Bank höll på att sy in hustruns kropp i segelduk. Iakttagelserna anmäldes till polisen och Bank greps. Gripandet genomfördes av E J Eriksson, som då ingick i Kalmars sex man starka polisstyrka. Han blev senare handelsman och 1907 när han var över 80 år gammal – men försedd med ”ett för hans ålder nästan otroligt minne, särskildt hvad data och namn beträffar” – berättade han om mordet i tidningen Kalmar.
”Påföljande dags morgon blef jag beordrad att göra undersökning i det ruskiga nästet. Bank satt i sitt hem och på frågan hvad han tagit sig till svarade han: ’Här är ingenting’.”
Eriksson lyckades få Bank att följa med till poliskontoret.
”Under rannsakningen erkände Bank, att han slagit ihjäl hustrun och därefter sytt in liket i ett segel och lagt det i en garderob i afsikt att sedermera låta det försvinna i hafvet”.
Bank dömdes till döden. Drygt två år efter mordet skulle avrättningen genomföras av länets skarprättare Lars Löfgren, känd för att – i likhet med de flesta bödlar – gärna stärka sig rejält ur flaskan innan han skred till verket.Bank, som avböjt att få ögonen förbundna, gick lugnt fram till stupstocken, böjde knä och Löfgren lyckades träffa rätt direkt. Det berättas hur folk som klättrat upp i träden för att få god överblick svimmade och föll till marken.
Bland åskådarna fanns badaremästaren Claes Didrik Prien. Titeln var vid denna tid närmast liktydig med fältskär, det vill säga en hantverksmässigt utbildad kirurg. Fältskärer rakade och åderlät folk, skar upp bölder, amputerade armar och ben, stillade blödningar, gav första hjälpen vid benbrott m m. Prien hade med sig en skopa med ett långt skaft för att försöka få fatt på den halshuggnes blod.
”Häröfver blef emellertid skarprättaren Löfgren så förtörnad, att han rusade efter Prien med bödelsyxan i högsta hugg och det var endast med nöd denne undslapp att dela Banks öde”, konstaterade förre polismannen Eriksson.
Det fanns en föreställning om att blod från halshuggna kunde bota epilepsi. Fältskärer fick ibland tillåtelse att ta vara på blod vid avrättningar för just det ändamålet, men de måste be bödeln om lov först. Det hade inte Prien gjort. Något som kunde ha medfört att han blivit ett huvud kortare…
Klas Palmqvist
314 visningar
