2024-03-02

Platser som ansågs synnerligen hemsökta var kyrkogårdar, galgbackar, gamla slagfält eller platser där personer dött plötsligt eller under drastiska omständigheter. Vanligen var den döde knuten till en viss plats, ofta till den plats där den en gång omkommit. Här nedan finns 4 st sägner om gengångare

1, Det var en gång två prästbarn, som dogo. Prästfruns brudgåvor: En silverdosa och en blommig näsduk fingo dessa barn leka med, medan de levde. När de avlidit, blev det ett väldigt rabalder kring dessa två brudskänker, som ej stodo att finna någonstans. Prästens piga, Kerstin, blev misstänkt för stöld, men hon nekade. Barnen fingo till sist ej någon ro i graven, utan de nödgades ”gå igen.” En person såg en gång mitt på ljusa dagen dessa båda prästbarn komma gående på vägen. Han talade med dem, och han fick av dem veta, att deras två ”leksaker” lågo i källarmuren, där de en gång gömt dem. Denna person omtalade detta för prästen, som gick med honom dit, och mycket riktigt funno de sakerna där. Sedan blev allt lugnt och tyst, och barnen fingo ro i graven.

Ingrid Norin, 1946, Borgsjö, Medelpad

2. I Ensillre by fanns en gumma, Johan Pers-käringen, som var mycket elak och arg till sin natur. Hon hade en gång mördat en gårdfarihandlare. A. Anderssons morbror, som då bodde i Ensillre, hade flera gånger sett henne, sedan hon avlidit. Hon ”gick igen”. Han blev störd av henne ideligen. Möblerna i rummet blevo omflyttade.Nygårds-Pers Julla från Östby sågs ofta gå in. Hon hade fått en bråd död. Man ansåg, att hon visade sig, därför att hon ej levat färdigt. Hon hade något att förtälja för sina anhöriga. Per-Nils Kerstin från Östby sågs gå igen. Hon bar på huvudet en plåt med glödande kol på.

Märta Andersson, 1945. Borgsjö socken, Medelpad

3. Prosten, som i livstiden verka var föremål för ganska mycket tal – han både söp och spelade – har låtit mycket tala om sig även efter sin död. De ä flera som har sett honom. Han ä ute och går om nätterna. Äv har di sett honom huvudlös, än i storm (hög hatt). Han skall t.o.m. ha gjort påhälsning hos sin komminister, och bad honom vara i ro i sin grav. För sanningen av det sagda ville meddelerskan ej innestå, men nog vore det rimligt, att sådana som inte levat ordentligt blev utan ro i graven.

Okänd kvinna, 1908, Värmdö socken, Uppland

4. Emellan Finnshyttan och Håkansbo byar ligger den s.k. Kåtarhedsbacken, der ”skrymt” ofta visar sig. Så hände det sig att en i sistnämnde by boende bergsman, som skjutsade en grufvebonde, sent en afton uti denna backe märkte ett klart sken, som spred sig öfver skogstopparne och ”prestasnåret” som om himmelen varit öppen. Han körde i sagta mak uppföre, och i det klara skenet såg han tydligt en hel likfärd bestående af 7 vagnar, och stod likkistan med ett ”silfverert” täcke öfver på första vagnen, men alla menniskorna, som deltogo i processionen, voro hufvudlösa. Bergsmannen hade hört att det ej gick an att hålla ur vägen vid sådana möten, utan körde midt på vägen, och detta var nog de åkandes lycka. Emedlertid stötte han på grufvefogden och frågade sagta: ”Ser ni något?” ”Ja men ser jag” svarade denne, ”men tig!” Att synen skulle förebudat någon olycka har ej berättats.

Källa: Sagor och sägner

432 visningar

 

Print Friendly, PDF & Email

Contact Us