De drömde väl till, att om det var många som var illa bortkomna, skulle de gå igen. Om de då rådde med att tala till dem och fråga vad det var med dem, så hjälpte det sen. Men då fick de vara riktigt aktsamma och ta noga vara på det, för de skulle tala så lågt.
Här var en präst här som hette Kolén. Han hängde sej, han var å på ett sjukhus – han var väl sinnessjuk. Så var det ett par töser från Rydal som gick uppåt Seglora och gick förbi kyrkan. De gick in på kyrkogården, och den ena gick och titta i fönstret. Då såg hon den gamle Kolén stå vid altaret med en bok i handen. Kanveta, hon kände gott igen honom, det var prästen i församlingen.
Jag hade en bror, som var i syne. Det är konstigt de är aldrig rädda, såna. Det bekom inte honom mer än det bekommer mej att sitta här och se på Fröken. Men om de sa nånting, naturligtvis, då blev de sjuka.
– De hade varit på höstmarknad en gång hemma ifrån Skephult, min bror och ett par karlar till. När de for hem på kvällen och kom bort i de där stora liderna på Danska Vägen fick de höra hur förskräckligt det dåna. Rätt som det var kom där en stor, lång rad stora långa karlar, så långa så min bror såg ingen ände på dem. Och sen tog det till och smattra och leva på uppe mellan träden.
Där var såna där ordninger där uppe i skogen förr. De andra såg väl ingenting, och de körde då. Men när de kom på Skepareds gärde och mitt för patron i Skepared, så sprang där en so runt deras vagn. Min bror hoppa å vagnen. “Vart skall du ta vägen?” sa en av de andra karlarna till honom. “Jo, jag skall ha tag i den där sofan.” Riktigt så sa han. De hade väl fått så de var lite på örat, annars hade han väl blivit still och tegat. Men han fick för det.
När han kom till sej igen, låg han långt, långt nere på gärdet. Hans skulle inget sagt så hade det inte hält på, och det hade han väl inte gjort heller, om han varit nykter. Han kom ju lyckligt hem igen. Men han var så fördärvad i sin kropp, så han hade inte en fläck utan att den mörbultad. Han låg i flera dar. – De trodde väl det var “det som ont är” som hade förskapat sej så. Men de kallte´t spöke, förstås.
568 visningarFolkminnen från Fritsla
