I slutet av 1800-talet inträffade i Fjellstedtska skolan i Uppsala en serie märkliga ting, som låtit mycket tala om sig. Den person, som närmast var föremål för andeuppenbarelserna, har upprättat ett “protokoll” över sina upplevelser, vilket även bestyrkts av flera trovärdiga personer, som varit åsyna vittnen. Protokollet insändes som bidrag till Söndagsbilagans serie “Svenska spökgårdar” och återges här nedan.
I min tidiga skolålder blev jag god vän till en min skolkamrat, bondsonen Fredrik Eriksson, född 1871 i Högbo socken nära Sandviken. Han var en stilla yngling med milt och fogligt sinnelag. Vi voro mycket tillsammans och sysselsatte oss i synnerhet med läsning. En gång hade vi – jag vill minnas 1883 eller 1884 – kommit över en bok, innehållande brev från andevärlden. Vi kommo då att ge varandra löftet att den av oss som först dog skulle uppenbara sig för den andra. Efter någon tid reste jag till Uppsala för att studera i Fjellstedtska skolan – det var 1888. Vår bekantskap blev därigenom avbruten. Han hade länge lidit av lungsot och avled till följd av denna sjukdom 1889. Jag tror ej att han kom till frid med Gud.
Det omnämnda löftet hade jag emellertid under tiden nästan glömt. Men jag skulle bli erinrad om det, och detta skedde på följande underbara sätt.
Natten mellan den 11 och 12 februari detta år vaknade jag med en känsla av kyla, såg upp och varseblev till min förvåning den avlinde Fredrik Eriksson stående vid min säng och oavlåtligt stirrande på mig. Till en början ville jag ej tro mina ögon, men slutligen blev jag övertygad om synens verklighet. Jag vågade ej tilltala honom och vet ej hur han försvann.
Natten mellan den 15 och 16: Vaknade därav att en nyckelknippa kastades ned från bordet – såg honom då stå vid min säng alldeles bredvid mig – frågade honom vad han ville. Han svarade ej, men lade handen på min skuldra, varvid jag svimmade av – när jag vaknade var han försvunnen.
Natten mellan 18 och 19: Såg honom i trenne personers närvaro stående vid min säng – de övriga märkte ingenting – han försvann ögonblickligen.
På e.m. den 19: Jag gick på promenaden i sällskap med en kamrat som ej var invigd i saken. Jag fick då plötsligt se honom gå vid min sida, ljudlöst tagande sina steg, klädd såsom medan han levde, med sina ögon såsom medan han levde, med sina ögon såsom alltid fästade på mig. Då jag flyttade mig på andra sidan om min kamrat gick han fortfarande bredvid mig. Efter en stund försvann han.
Natten mellan den 19 och 20: Jag hade talat om saken för tre kamrater, som lågo hos mig. Flera böcker kastades ned ur bokhyllan, jag satte upp dem, de kastades ned ånyo. Detta upprepades följande natt.
Den 22, söndag, kl.½2 e. m.: Fick se honom stå vid bordet vinkande åt mig med armarna. Jag vågade ej tilltala honom.
Den 23 kl. ½7 e. m.: Befann mig på kyrkogårdspromenaden, då han plötsligt gick vid min sida. Jag tog mod till mig och frågade:
– Vad vill du? Han svarade:
– Jag kommer för att hämta dig till en annan värld.
Jag tog av på Järnbrogatan, då han försvann.
Natten mellan 25 och 26: Flera personer närvarande – slag på lampan. – Hela bokhyllan kastades med stor våldsamhet ned från byrån och föll utefter en säng – inga böcker skadades märkbart – en karaffin och ett glas slogos ned i sammanhang med hyllan – glaset gick sönder men karaffinen höll. Följande nätter kastades småsaker från bord och byrå.
Den 1 mars kl. 5.45 e. m. såg jag honom i skolans samlingssal. Jag frågade varför han kom.
– Med anledning av löftet, fick jag till svar.
– Men varför skall du då hämta mig till en annan värld? frågade jag vidare. –
– Därför att man väntar på dig, blev svaret.
Under följande nätter kastades endast småsaker ned på golvet.
Natten mellan den 10 och 11 tillbragte jag i ett annat rum tillsammans med en kamrat. Kl. ½2 vaknade jag och hörde gungstolen gå. När vi tände lampan befanns gungstolen ha ändrat plats något litet. Vi släckte lampan. Om några minuter kastades ett par saker ned på golvet, därpå hörde vi tre skarpa knackningar i bordet och till sist fördes gungstolen sakta över rummet till min säng. Klockan var då två. De följande nätterna var allt jämförelsevis lugnt, men natten mellan 14 och 15 var oron så mycket större. Tvenne personer voro närvarande. Knackningarna hördes och tilltogo allt mer i styrka. Flera saker slungades ned från bordet. Stolarna promenerade fram och tillbaka på golvet. Bordet flyttades hastigt över rummet till väggen, sköts därpå sakta tillbaka till min säng. Kudden rycktes hastigt undan mitt huvud och kastades långt på golvet mot dörren. Tändstickorna kastades bort. Linjalen slog länge och intensivt mot bordet. Då den blivit stilla fattade jag tag i den, men jag hade ej haft den lång stund förrän den rycktes ur min hand och kastades ut på golvet o.s.v.
Följande natt beslöt jag mig för att ligga ensam. Jag lade mig kl. ½10 och insomnade lugnt, men kl. ½1 vaknade jag.
Nu låg jag i den största spänning. Jag var övertygad om att anden skulle infinna sig, men oviss huru detta besök skulle utfalla. Klockan i tornet slog tre kvart på ett, och plötsligt står han vid min säng. Jag kunde tydligt se honom i det klara månskenet. Han betraktade mig först en stund, fattar därpå en stol och lyfter den till min säng och sätter sig. Lugnad härigenom vågade jag nu tilltala honom, och följande samtal uppstod oss emellan. Jag frågade:
-‘ Hurudant är ditt nuvarande tillstånd?
Han svarade:
“Stör ej de dödas ro, Till domens dag de vila Uti sitt tysta bo, Men deras andar ila Tröstlöst, färdlöst irrande omkring.”
– Äger du då intet hopp?
– Fråga mig ej därom, ty jag får ej svara, jag får ej giva dig för djupa inblickar i andevärlden.
– Kan jag då ingenting göra för dig?
– Jo, du kan göra mig en tjänst, men jag litar fullkomligt på din tystlåtenhet.
Då jag nickade jakande, gav han mig ett uppdrag att uträtta åt honom.– Men du yttrade ju först, att du kommit för att hämta mig till en annan värld.
– Ja, jag kom också för din egen skull, du behöver varnas, och dessutom säger mig en aning, att du ej skall leva länge.
– Men i så fall bör jag väl ej fortsätta mina studier?
– Jo, ty min aning behöver ej besannas, och även om den gör det, har du dock en mission att fylla, och det just här.
– Men varför valde du just mig att utföra detta uppdrag?
– Dels hade jag ett löfte till dig att uppfylla, dels ansåg jag mig kunna gagna dig, och dels tror jag ej, att någon annan av mina kamrater skulle kunnat bära detta.
– Men vartill skall då detta buller, som här förorsakats, tjäna?
– Det var endast för att göra mig uppmärksammad, och skulle ej ifrågakommit, om du ej meddelat saken åt så många, varigenom onödigt bråk uppstått. Däri har du handlat orätt och endast dragit ut på tiden.
– Men varför då ej säga ditt ärende de första gångerna, då jag var ensam?
– Du ägde då ännu för litet mod för att med lugn åhöra mig.
– Men då du nu uträttat ditt ärende och infriat ditt löfte, så inser du väl, att detta tillstånd ej kan fortfara, utan du måste upphöra med dina besök?
– Det inser jag mycket väl och därför – han reser sig från stolen – farväl, som jag både hoppas och fruktar för övrigt.
Han kastade några vemodsfulla blickar på mig, och i nästa ögonblick var han försvunnen. Klockan var nu ungefär en kvart över ett. Uppsala den 26 mars 1891.
Axel N. Forsmark.
692 visningar
