År 1896 påbörjades schaktningsarbetet i Östra Eneby socken i Östergötland för Järpens stora fabrikskomplex. Grunden var lös och vattensjuk, varför pålning var nödvändig till ganska stort djup, därvid påträffades ofta människoben och människoskallar, som samlades i stora högar och sedermera bortfördes.
Någon undersökning av fyndorten blev ej gjord, fabriksbygget sköt snart i höjden och var färdigt 1897. Arbetet pågick endast om dagarna, på nätterna låg fabriken öde. Det var endast en nattvakt som hade uppsikt över att ingen eldsolycka eller dylikt skulle inträffa. Nattvakten hade det emellertid ej så lugnt som man skulle föreställa sig; då klockan slog tolv på natten hörde han i början ljudet av tunga steg som kommo i riktning mot sig, så hördes en duns som när något faller och så var det tyst. Samma händelser upprepades ett flertal gånger varje natt, ibland varierande med djupa suckar eller snyftningar.
Nattvakten var ej någon harig man, han höll tyst med saken i tanke att det var någon som ville driva skoj med honom. En natt vid jultiden 1900 började emellertid ett vilt oväsen borta i östra hörnet av fabriken. Balar och verktyg snurrade runt, då nattvakten skyndade till med sin stora hund. Så tystnade det med ens, på hans rop svarade ingen. Då han kom fram till platsen såg han liksom en stor skugga komma emot sig. Hunden ängslades och gnällde samt kröp ihop på ett sätt som han ej brukade. Vakten kände en luftström som då man öppnar en dörr, så såg han något blixtra till och fick ett slag så han förlorade medvetandet. Då han vaknade tack vare att hunden skrapade sin tass på hans huvud var han nästan gråhårig på den ena sidan av huvudet, men i övrigt kände han ingenting utom ömheten i kroppen efter fallet.
Flera vaktmän blevo anställda, men det inverkade ej på saken. Då klockan slagit tolv och spöktimmen börjat var det inte roligt att vara på vakt på den fabriken. Det pustade, suckade och stapplade och med ett tag satte remskivorna sig i gång utan någons förmedling. Det kom ut bland arbetarna att det spökade i fabriken, och på lördagskvällarna kommo folk i hundratal som avvaktade vad som komma skulle. Trots den stora anhopningen av människor började spektaklet på bestämd tid. De frireligiösa sekterna började ägna sig åt saken och deras förklaring var att världens undergång var nära förestående. Lika förunderligt som det börjat, lika märkligt slutade det; inte successivt, utan på en enda natt. Visserligen påstodo vakterna då och då att det småspökade och att de voro blåslagna på armar och ben, men det var nog självförvållat – de ville väl göra sig intressanta för arbetskamraterna. Huvudsakligast ville de att den höga spöklönen inte skulle förminskas. Denna händelse var början till en serie andra spökerier i trakten, men dessa voro troligen hemmagjorda och vunno ej den respekt som spökerierna på Järpen.
G. A-n.
262 visningar
