Det var en prästman som ännu inte fått fast anställning utan fick rycka in varhelst han behövdes i östgötatrakten. En gång fick han övernatta som gäst hos en baron, och denne frågade om prästen såsom varande en kyrkans man vågade sova i ett gästrum på den delvis inredda vinden.
Prästen försäkrade att detta inte skulle innebära några problem, eftersom det var hos Gud han hade sin tro och inte i den övernaturliga världen. Sagt och gjort, baronens betjänt visade prästmannen var han skulle tillbringa natten.
När prästen läst ett stycke i sin bibel släckte han och tänkte sova, något som emellertid visade sig svårgenomförbart då det hela tiden hördes ljud från den oinredda delen av vinden. Prästen blev dock inte rädd utan tänkte endast att det förmodligen rörde sig om tjänstefolk som förberedde en kommande storbyk. Han somnade till slut men vaknade snart till igen och fick då se ett ljussken som kom från väggen. Ur detta sken framträdde så småningom gestalten av en ung kvinna, en kvinna som såg oändligt sorgsen och bedrövad ut. Prästen hajade förstås till men hade sinnesnärvaro nog att fråga “Vad i Guds namn vill ni”?, och då bleknade gestalten sakta bort.
Dagen därpå frågade baronen hur natten varit, och prästen berättade att han hört tjänstefolket förbereda storbyken och att han dessutom haft en dröm om en ung kvinna som kom in i rummet. Baronen plockade då fram ett antal släktfotografier bland vilka prästen utan tvekan valde ut ett som föreställde den unga kvinna vars gestalt han sett på vinden. Baronen nickade då och berättade att det alls inte rört sig om en dröm. Den unga kvinna han sett hade en gång tagit livet av sig uppe på vinden, och trots att man satt upp en tjock vägg just på det ställe där hon hittats fortsatte hon att besöka vinden. Och något tjänstefolk som förberedde storbyk hade förstås inte funnits däruppe. Ingen levande människa överhuvudtaget- utom prästen- hade varit på vinden under natten.
304 visningarUr Spökboken- Svenska folkets spökhistorier
