För ett trettiotal år sedan härjade elden på ett område av Hofors bruks skogar icke långt från gränsen till Österfärnebo socken. Det kom rätt mycket folk till platsen för att släcka, men det höll oaktat på att gå så galet, att skogen skulle få brinna ned, utan att människorna gjorde något för att bli herre över elden.
Saken var den, att alla, som kommo till brandplatsen, passade tillfället att se på “Dansarvallarna”, då de för en gångs skull befunno sig i närheten av dem, och elden fick sköta sig själv under tiden. Men fast intresset för den gamla minnesvärda platsen var så stort på den tiden, är det i våra dagar inte många, som känna till, att dessa vallar existera.
Under vintern 1925 har en av de sista målsmännen för Torsåkers sockens klassiska folknäring, bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan, slutat sina dagar och gått bort. Det var han, som upplivade den gamla sagan om Dansarvallarna, och hans farfader var det, som upptäckte den gamla kulturplatsens tillvaro vid en avverkning, som han företog på sina skogsmarker intill Österfärneboskogen.
Då han tog ned skogsbeståndet, fann han tvenne stora ringar på marken, som voro så tillpackade, att inte ett grässtrå förmådde tränga upp ur jorden. Av ett ständigt återkommande tramp någon gång under flydda tider hade marken fått denna beskaffenhet.
De gamla erinrade sig snart sagan om Dansarvallarna, då det blev känt, att platsen var funnen. Det berättas, att vid Dansarvallarna förr i tiden varit tingsplats, och att folk från Torsåker, Österfärnebo och By socknar samlats där till ting. Så upphörde allmogetingen på Bagghyttans skogar. Men det låg liksom i blodet, att människorna skulle samlas däruppe, och ända fram till för ett par hundra år sedan brukade ungdomarna från alla tre socknarna komma tillsammans på platsen under vissa sommarnätter. Då gick dansen vild och yr på den gamla tingsplatsen, ända tills morgonen grydde, och det var inte alltid ett mönstergillt leverne, som fördes där inne i skogens dunkel. Det är en dryg mil till platsen från varje håll, och man red dit i stora skaror. Mellan danserna brottades pojkarna och krönte tre socknars hjälte. Efter varje sådan turnéring dracks det omåttligt, och det var ingen hejd på levernet.
Under en följd av år hade Torsåkerspojkarna inte kunnat göra sig gällande i kraftmätningarna på Dansarvallarna, ty de andra två socknarna hade kraftigare representanter att ställa upp. Men så hände det, berätta de gamla, att det kom en dräng till socknen, som stod för de värsta kämpatag, och de andra socknarnas namnkunnigaste brottare föllo för honom. Därmed var torsåkersbornas anseende upprättat, och man kunde begiva sig till Dansarvallarna utan att behöva frukta att stå där med skam.
Medan sommardagarna gingo, blevo tillställningarna allt vildare på Dansarvallarna. Hjälten tog sig en käresta, den vackraste av de flickor, som besökte platsen. Hon hade tjänst i en gård i Hästbo, och drängen tvingade hennes husbonde att släppa till en häst, då flickan skulle till dansen, ty han ville icke veta om, att hans utvalda skulle komma gående till glädjen som ett fattighjon. Trots dessa omsorger gick emellertid flickans håg åt annat håll, fast hon till en början inte vågade annat än att lyda drängen. Det var en annan ung man från Torsåker, som hon hellre önskade inleda vänskap med, och den ynglingen hyste samma önskan. Och en kväll blev det avtalat mellan dessa, att flickan skulle tala rent språk med den andre, för att ynglingen skulle slippa utsätta sig för faran att själv råka i öppen konflikt med den fruktansvärde rivalen.
Då flickan anlände till vallen, var drängen-hjälten redan i farten. Han drog henne med sig in i dansen, men därvid passade hon på att säga till, att hon inte önskade någon förening med honom. Då stannade drängen mitt i polskan och lyfte upp flickan på sina armar. Han skrattade vilt och hånfullt.
“Och det trodde du, att jag skulle lämna dig ifrån mig utan strid med den andre. Nu må han hämta dig, om han hinner”, sade han, och i detsamma sjönk han genom den berghårda vallen och drog flickan med sig in i jorden.
Inför det skedda stod den övriga ungdomen lamslagen under några sekunder. Men så kastade de sig upp på sina hästar och redo bort från platsen i full flykt. I ett av träden intill vallen var en nisch huggen, och i denna hade en brännvinsflaska blivit ställd för att vara till hands, sedan brottningarna voro över. Men under den bråska, som rådde vid flykten, kom ingen sig för att taga flaskan med därifrån.
Så berättas sagan om Dansarvallarna under flera hundra år, och det var ingen, som vågade sig på att besöka platsen på grund av den hemska tilldragelsen, sista gången ungdomarna voro samlade på stället. Vallflickorna hade sina vägar där förbi ibland, men förbannelsen vilade tungt över stället. Det växte inte ett grässtrå på den plats, där dansen gått, och till och med korna skyndade sig att lämna denna plats, om de av en händelse råkade driva åt det hållet under sökandet efter bete. På det sättet låg platsen avsides från de platser, där människorna sökte sina vägar, ty alla, som hade tro på sådant, påstodo, att drängen, som drog flickan med sig ned i jorden, var den “lede” själv. Somliga ville till och med göra gällande, att någon, som var intresserad av, att Torsåkers socken skulle intaga en fördelaktigare ställning vid kraftmätningarna på Dansarvallarna, skrivit “skärtorsdagskontrakt” med “fulfarbror” och i detta satt socknens grannaste flicka i sticket på detta nedriga sätt.
Då farfadern till nu hädansovne bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan avverkade skogen kring Dansarvallarna, fann han visserligen, att träden voro övermogna, gamla och väldiga, men något särskilt märkvärdigt såg han inte i den saken, då det var mycket vanligt på den tiden att hitta överåriga skogsbestånd. Han körde ned timret till sågen i Hästbo, där det skulle skäras upp till plank. Men då sågningen började, röko sågbladen sönder i ramarna, och man måste hugga sönder stockarna för att se, vad det fanns i dem, som de kraftiga sågbladen icke kunde stå emot. Det visade sig, att det fanns märlor i träden, som blivit inväxta, så att de inte syntes från stockarnas yta, och i en av tallarna var en kopparflaska med brännvin inväxt, alladeles som sagan berättade från det ruskiga tillfället, då drängen drog flickan med sig till underjorden och alla de andra skyndade sig att lämna stället. De påträffade märlorna hade tydligen varit använda till att under dansen binda hästarna i, på vilka man red till platsen.
238 visningarDetta är sagan om Dansarvallarna, vilken längre fram i tiden blev bestyrkt av de lämningar, man påträffade på platsen.
