Det var i Anundsjö i en by, som jag nu inte minnes namnet på. I en av gårdarna där i byn hade de dottern i fäbodarna på sommaren. Så en kväll blev det en sådan oro på både hunden och hästen där i gården. Hunden sprang och skällde och grävde och syntes vilja ha husbonden med sig, och hästen stod i stallet och stampade och gnäggade.
De förstod, att detta måtte betyda någonting, men vad det kunde vara, visste de ju inte. Då tog husbonden och satte sig upp på hästen, och strax gav sig hunden iväg åt fäbodarna till, och hästen höll efter.
I bodarna var det helg. Det hade kommit vitterfolk dit, och de tog och klädde flickan till brud och pyntade ut henne med alle handa prydnader av guld och silver. De skulle just till att viga henne vid en av deras ynglingar, då flickans far fick höra hästskällan ute på vallen.
Då blev hon förstås mycket glad, och så ropade hon till: ”Gud ske lov! Jag hör min faders hästklocka!” Samtidigt slog hon armarna i kors över bröstet.
Nu försvann hela det osynliga sällskapet och de tog allt sitt med sig utom smyckena som flickan hade lagt armarna i kors över. Det hade de inte makt över. Sedan for de med flickan till prästgården.
Ingen fick veta något riktigt besked av henne, vad prästen hade gjort med henne, men troligen hade han döpt om henne, ty flickan hade sagt att hon svarat på sin döpelse själv. De har nämligen trott, att det skulle vara förbigått någonting i döpelse formuläret för sådana, som vittra har sådan makt över, och då måtte de döpas om, om det skall bli bra igen.
160 visningarUr Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:II_1916. Uppteckningsnr: 414. År 1916, Nätra, Nässjö
