Sörön synas här och der på marken ringar af mörkare grässlag, och dessa, säger man, äro märken efter Elfvornas ringdansar. Under gamle prosten Lilliestråles tid hände det sig att en dräng sent en afton gick ut åt ängen för att taga upp en häst från betet. Vid han gick öfver Sörön blef han “vilsen” och, som han ej förstod sig på det säkra och bepröfvade medlet att vända ut och in på rocken, var det honom omöjligt att komma ut på ängen igen.
Trött af den långa vandringen fram och åter, lade han sig att hvila vid foten af en stor ek, då ett sakta och ljufligt spel når hans öra och han tätt invid sig upptäcker en mängd småfolk, som dansade en munter ringdans i gräset, och detta så lätt att fötterna knappast vidrörde grästopparne.
Elf frun sjelf stod midt i ringen, och var hon högre och skönare än de andra. Guldkrona hade hon på hufvudet, och klädningen glittrade af guld och ädla stenar i hvarendaste söm. Hon vinkade åt drängen. “Kom Anders”, sade hon, “och tråd en dans med mig !” Och Anders — ty så var drängens namn — som tyckte det ohöfviskt att afslå en inbjudan af så fin och fager en fru, steg bugande in i ringen.
Stackars gosse! Han hade ej stål i fickan, och visste ej hvad faror hota den, som vågar sig i Elfvalek. Huru dansen lyktade vet man ej; men dagen derpå återfanns Anders liggande under en ek, och från den dagen var det ej rätt helt med hans förstånd. Ifrån att vara den gladaste och muntraste ungersven i bygden, blef han tungsint och svårmodig, och dog ej långt derefter. Under sin sista sjukdom talade han i yrsel beständigt om den fina frun, med hvilken han dansat, och sjöng stundom en melodie, som ingen förut hade hört, och det var väl den, han dansat efter på Sörön.
392 visningarSvenska sagor och sägner 5 . S. 68-69
