Förr var människorna mycket vidskepliga och det man trodde på var väldigt motsägelsefullt. Folk trodde på många olika väsen, bland annat bestialiska varulvar, hemska maror, luriga vittror, gräsliga gengångare och otäcka utbölingar så det gällde att hålla sig väl med dem. Man vistades inte gärna ute efter mörkrets inbrott. Dagen var människornas tid och natten de dödas så när det var mörkt visste man inte vad eller vem man kunde möta.
Kunde gå igen
Olika väsen kunde komma fram, både sådana som bodde i skogen och i bergen men också under marken, lönnmördade spädbarn som ville komma i vigd jord och självspillingar som inte kunde få frid. Man trodde att döda kunde gå igen och man hade olika metoder för att hindra detta.
Bland annat var det inte så ovanligt med pålning om någon varit en sådan som man kunde tänka sig skulle gå igen. Och i värsta fall fick man gräva upp dem och påla dem i efterskott. Ordet jordfästning kommer för övrigt att fästa människor i jorden. Förr i tiden var man oerhört rädd för gengångare.
Korslagt stål
För att skydda sig hade man bland annat det korslagda stålet, det så kallade trollkorset, som kunde hålla oknyttet borta och olika sätt att hålla det onda ute. Andra metoder var att spika in spikar och nålar i fotsulorna på liket så att den gengångare som ville ta en promenad snabbt märkte att det inte var en bra idé.
Av samma anledning lade man granris efter den väg den döde skulle färdas, med barren riktade mot kyrkogården. Då skulle döingen sticka sig om han försökte återvända hem. Om man befarade att någon skulle spöka efter döden kunde den begravas felvänd det vill säga på mage.
Gengångaren antogs då krafsa sig djupare ned i jorden i stället för att kravla upp till ytan. En annan använd metod för att förhindra genfärd har varit att avlägsna den dödes huvud och lägga det mellan benen, så att han inte hittar det. Logiken gick ut på att det vore svårt för gengångaren att bedriva hemsökelser utan huvud.
602 visningar
