I Gallsätt i Ullånger var det en gång en trollgubb, som skulle vara svår. En bonde hade mist en män en gång, och då gick han till den där och ville veta var hon fanns, för han trodde att hon var stulen. Ja, sa gubben, i kväll kunde int han göra något åt det, men i morgon bitti skulle han tala om det.
Bonden gick då in i ett lir (lider) och la sej i höet, men han las Fader vår för sej. Vid midnatt då fick han si den här trollskapsgubben kom och gick tri värv ansönsch (motsols) kring en röne (rönn) på gårn och blistere (visslade). Men ingen kom.
Då gick han in, och på en stund till kom han ut och gjorde likadant, men ingen kom. Tredje gången kom han och gjorde på samma vis, och då kom det en som körde med två hästar över trea (träden) och gåla. “Du har vöre länge”, sa gubben. “Ja, ja har vöre ti ett boställ och höll på hjälpa en jänta ta livet av ett barn”, sa gamkärn. “Feck du nå där borta då?” fråga gubben. “Nä, det var en gamkäring som kom, så det vart int nå”, sa gamkärn.
Då nämnde gubben namnet på den här bonden och fråga, var han hade hästen nånstans. Jo, han låg i en kallkälla och hade drunknat. Källan var så stor, så han hade farit ner hel och hållen. Men gamkärn sa åt gubben att bonden låg inni lire. “Gå dit och vri harsn (halsen) av honom då”, sa gubben. “Nä, det har int jag rättighet till”, sa gammeln, “för han har läst Fader vår för sej.”
594 visningarElla Odstedt 2004: Norrländsk folktradition. Uppsala. s. 125
