Vid Torgare prästgård i Kronoby öppnas och stängs dörrar av sig själv. Där finns en blodfläck som inte går att tvätta bort. Det talas om att prästen som hängdes där aldrig har lämnat huset.Prästen Jacob Aulin hängdes på Torgare prästgård i Kronoby i början av 1800-talet. Aulins kropp kastades i ett träsk, men det berättas att han inte lämnat prästgården.
När Bengt Lybäck visar runt folk i prästgården kan han få kalla kårar på vinden.
– Då jag står där brukar jag känna en rysning. Det är som om någon skulle andas kallt i nacken på mig. Ofta upplever besökarna det samma.
En präst hänger inte på väggen – han hängdes på annat sätt
Torgare prästgård i Kronoby byggdes i slutet av 1700-talet. Den sista prästen flyttade ut i slutet av 1950-talet. Efter att huset använts för olika ändamål var tanken att det skulle rivas.Men det fanns krafter i Kronoby som ansåg att huset var en kulturellt värdefull plats. Man bildade en stiftelse kring Torgare och satte igång en renovering.
Hur många präster har bott här?
– Nu kan jag inte säga exakt men åtminstone ett femtontal, säger Lybäck.
“Han hänger inte här på väggen – utan honom hängde de på ett annat sätt”
Många av prästerna hänger som porträtt på väggarna och tittar ner på de som besöker prästgården. En av prästerna sägs dessutom röra sig bland besökarna.
– Han hänger inte här på väggen – utan honom hängde de på ett annat sätt, säger Lybäck.
Prästen hängdes och slängdes i träsket
Pappan och prosten Aulin hade gårt bort och det skulle bli begravning. Släkten samlades på Torgare prästgård och dit kom också sonen Jacob Aulin som var verksam som präst i Karleby och skulle jordfästa sin far. Kvällen före begravningen anlände han till Torgare.
– Men prästfolket var inte bättre än någon annan och kvällen före begravningen festade de till och spelade kort, säger Lybäck
– Någon var kanske en dålig förlorare eller hur det nu gick till. Men det slutade med att de hängde Jacob Aulin. För att få det att se naturligt ut plockade de ner honom och förde honom till träsket som ligger några hundra meter härifrån.
Det uppdagades snart att Jacon Aulin var borta och det fanns tydliga spår av hängningen.
– Det här är ganska höljt i dunkel. Det sägs att man försökt dämpa händelsen, men det är ju klart att det var stor uppståndelse i byn när det hade hänt.
Dörrar öppnas och stängs
Det påstås att prästen Jacob Aulin går igen i Torgare prästgård.
– Fast jag är en stor karl och en bra bit över 60 så kan jag inte hjälpa att jag snabbar på stegen till lampknappen då jag går upp på vinden. Man ser sig omkring och man upplever nog något. Men kanske det är på grund av berättelserna.
“Då började dörrarna gå och hon kom som skjuten ur en kanon över slätterna hem till mamma och pappa
Det som många varit med om i huset är att dörrar öppnas och stängs.”– Det kan väl tänkas att det är vinddraget, men dörrarna går båda vägarna. De både öppnas och stängs.
Lybäcks äldsta dotter Sofie sommarjobbade i prästgården när hon var omkring 15 år gammal. En dag när det regnade och inte var någon besökare på plats låg hon på en soffa och läste en bok.
– Då började dörrarna gå och hon kom som skjuten ur en kanon över slätterna hem till mamma och pappa.
Ville sova med prosten och prostinnan
Förr i tiden hände det sig ofta att resepredikanter kom på besök till Kronoby och de brukade övernatta i ett rum på vinden i prästgården.
– Det berättas att nästan alla kom ner och ville krypa ner i sängen med prosten och prostinnan.
– Folk godkänner inte att de har sett eller upplevt något. Men något är det nog då de kommit med full fart nerför trapporna.
Blodfläckar som inte går att tvätta bort
På vägen upp till andra våningen stänger Bengt Lybäck dörren.
– Det är så att ingen ska slinka förbi oss, säger han.
Det är alltså på vinden som det mesta av det som berättas har hänt. Bland annat finns det blodfläckar som inte går bort under en kista.Lybäck har själv sett blodfläckarna. I dag är det lite svårare att ta sig en titt på dem, eftersom kistan som täcker dem är fastskruvad i väggen.
I ett annat rum har man stänkmålat väggarna. Det betyder att man målat väggen med en grundfärg och sedan stänkt på färg med en pensel.I just det här rummet har stänkmålningen lyckats. Förutom på ett ställe. Där ser det ut som om en person skulle stå.
– Jag brukar vara uppe på vinden och visa runt folk. Då jag står och berättar det här brukar jag känna en rysning. Det är som om någon skulle andas kallt i nacken på mig. Ofta upplever besökarna det samma.
– Om det då är tron eller bara upplevelsen, men så mycket kan jag säga att jag tror på det här.
Muraren fick hjälp av vålnaden
Lybäck berättar om när man renoverade prästgården. Eftersom det finns kakelugnar i nästan varje rum tog man hjälp av en murare. Muraren hade med sig två medhjälpare.
– Muraren pratade med en av medhjälparna för han hörde att någon plockade kakel bakom honom. Men när han såg ut genom fönstret var båda medhjälparna ute. Vem var det då som plockade och lade kaklet i rätt ordning?
“Han hade vid något tillfälle sagt att han inte vill göra sig till åtlöje, men han var övertygad om att han hade upplevt någonting.”
– Muraren är död i dag. Han var en trevlig och social person men det här ville han inte prata om. Han hade vid något tillfälle sagt att han inte vill göra sig till åtlöje, men han var övertygad om att han hade upplevt någonting.
Känns bra att gå ut ur prästgården
Det är inte självklart att man upplever något obehagligt bara för att man går in i prästgården.
– En som var med i sommarteatern på Torgare övernattade på vinden en månad och han upplevde inte någonting alls. Så det finns de som har vågat vara på vinden, säger Bengt Lybäck.
– Men det känns bra att gå härifrån. Något måste det finnas här eftersom känslan funnits i flera hundra år. Det är väl knappast något som vi bara fantiserat ihop.
Berättelsen om prästen på Torgare prästgård är en del av Svenska Yles podcast Det spökar i Österbotten.
711 visningar
