Strandgrensgården hiterst i Täftbyn kallar dom för “spökslottet”, för det spökar där. Nu står det öde, men vi har då bott där ett år. Och nog hörde vi mycket. En natt kom jag opp från bryggan, och då fick jag se en gubbe som stod bredvid en gård där intill. Det var en kort och grov gubbe med grå rock och hatt och långt helskägg. På morgon fråga jag karln där i gården vad det hade varit för gubbe där på natten. Inte hade det varit någon.
Då fråga jag om det inte hade varit någon på fönstret heller. Nej, inte. Så fråga han hur gubben såg ut, och jag gav opp hur han var. “Herre jämmer”, sa’n, “då har du sett gubben i gårn där du bor.” Då var han död för länge sen. Han hade blivit alldeles “benlös”, den där gubben, så hustrun hade fått bära honom på ryggen, då han skulle flyttas nånstans.
Han sa, den här karln, att det hade varit så mycket elände i den gården och så mycken sjukdom, så om alla tårar vore kvar, som hade blivit fälld där, så skulle det vara rysligt. Strandgrens gumma hade också gått igen.
Hon hade gömt pengar men dog på Sandåsen, hos släktingar, och fick inte fara tillbaks innan dess. Sen var det en piga hos Sandgrens som såg gumman, hon kom hem dit. Pigan såg så väl hästen hon åkte efter, och hon beskrev gumman, hur hon var klädd, och hur hon kom in med plånboken och ställde sig bredvid gubben.
Jag hörde också en natt hur det var en karl som kom, och jag trodde att det var någon som hade smugit sig in medan det var ljust och sen tänkte göra något illa, så jag låg på vakt för att ta emot då han skulle komma in.
Men han for opp-för trappan och opp på vinden, och där var det bräder på trossbottnen, och det hördes så väl att han hade lödder (tygskor) eller kängskor; men det hördes det var en karl.
På morgon, då det börja på lysa, gick jag opp och såg efter, men ingen var där. Och farstudörrn var ju stängd. Vi hörde mycket där. Jag ville inte låtsa om det för hustrun, så hon inte skulle bli rädd. Men hon sa: “Int är’e värt du ljug för mej. Nog hör jag vad det här är.”
488 visningarElla Odstedt Norrländsk folktradition. s. 114-115
