I de gammaldanska landskapen (Skåne och Halland) skulle havande kvinnor få en lätt förlossning genom att tre gånger dra fosterhinnan från ett föl över huvudet. Eftersom det var en synd att ändra på naturens ordning måste det straffas. Om barnet efter födelsen visade sig vara en flicka, blev det därför en mara. Om barnet var en pojke blev det istället en varulv.
När en till mara förtrollad flicka sov, intog hon en maras skepnad och gav sig då ut på strövtåg i natten, I Norden tänkte man sig maran i form av en kvinna som smyger sig in i sovrummet genom nyckelhålet eller minsta lilla springa, och sedan sätter sig grensle över en sovande mans bröst som då “rides av maran”. Mannen blir då förlamad och kan inte röra sig.
I Västerbotten trodde man att om födelsen ägde rum i “otid” d.v.s. mellan kl 12 och kl 1 på natten och det blev en flicka, så blev flickan en mara.
Ibland avsågs med maran Lilit, skogsråets mor, och ibland ansågs det vara vissa kvinnor, som under natten – ofta ovetande eller mot sin egen vilja – blev maror. Eftersom maran inte kunde komma upp i sängen till den sovande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjöd försiktigheten att man helst skulle ställa sina skor under sängen med tåspetsarna utåt.
Om den gravida kvinnan inte hade tillgång till en fölhinna kunde hon i stället krypa genom en hästsele. Maran troddes då kunna “rida” inte bara människor utan också hästar, vars manar hon gärna sammantrasslade till martovor, ibland kallat marafläta eller marlock.
En mara kunde också sätta sig att rida på ett träd i skogen. Trädet stannar då i växten och dess grenar tovades ihop sig till något som kallas marakaust i Blekinge, markåst i Småland, markvast på Gotland och markvist i Södermanland. På västerbottniska kallas sammanväxta trädkronor môrutull, då mara där heter môru.
Fördriva maran
Man kan befria en person från maran genom att tvinga maran till skogen. Man tar då en gren från ett träd med en markvast, eller en bräda man sågat ur ett fällt sådan träd, och lägger detta i sängen hos den sovande, så flyttar maran dit, och den sovande får ro.
Marlockar och Markvastar
Även människor bar marlockar; under 1600-talet blev det till och med mode att bära sådana flätade “kärlekslockar”, som ansågs lyckobringande och skulle skydda mot sjukdom. Kung Kristian IV av Danmark bar till exempel en sådan på vänstra sidan av huvudet.
Tron på dessa marlockars betydelse, som antyddes i en svensk bok redan på 1300-talet (“Själinna thröst”), fortlevde hos allmogen ännu vid mitten av 1700-talet. Slutligen var det maran, som ansågs orsaka de så kallade markvastarna; ett slags knutar på gran, tall och björk; ibland även på en del andra träd, som uppkommer genom att en gren växer ihop till en tät risklump. Maran sades ha ett särskilt nöje av att rida på en sådan “kvast”, och hon skulle för sin ritt använt denna älsklingsfåle hellre än hästen.
Därför kunde man förr på vissa gårdar få se en markvast uppspikad i stallet över en spilta för att hästen skulle få gå fri från den besvärliga ryttarinnan.
624 visningar
