Maglesten

På herrgården Ljungby egor ligger en stor sten, kallad Maglesten, under hvilken trollen fordom hade sitt tillhåll och der de plägade med dans och lekar fira sin jul.

En julnatt satt fru Cissela Ulfstand på sin gård och hörde huru trollen larmades och väsnades under stenen. Nyfiken att få närmare underrättelse om det hemlighetsfulla bergfolket, lofvade hon sin bästa häst åt den, som i julottan ville rida till Maglesten och taga reda på förhållandet.

En af hennes svenner, en ung rask karl, gick in på förslaget och begaf sig å stad. Framkommen till stenen, såg han huru denna var upplyft på stolpar af guld och huru trollen derunder höllo sig glada.

En ung trollqvinna kom ut emot honom med ett dryckeshorn och en pipa, tillsägande honom att först dricka bergakungens skål och sedan blåsa tre gånger i pipan. Drängen mottog båda, men blef i samma ögonblick tillhviskad ett helsosamt råd af en okänd qvinna, hvarpå han utslog drycken öfver axeln och satte af i sporrsträck öfver åkrar och ängar hem till gården. Trollen förföljde honom under vildt sorl; men han hann före dem in i borgen och lemnade, sedan vindbryggan blifvit uppdragen, sakerna i sin motmoders händer.

Utanför borggrafven stodo nu trollen, lofvande fru Cissela lycka och stora rikedomar om hon ville återlemna hornet och pipan, men i annat fall skulle olvcka och förderf träffa både henne sjelf och hennes slägt. I synnerhet skulle den svåraste olycka drabba den, som vågade flytta klenoderna från Ljungby. Karlen, som tagit dem, dog på tredje dagen efter besöket vid Maglesten och hästen störtade dagern efter.

Under kriget 1645 begärde fältmarskalken Gustaf Horn, som hade sitt högqvarter i Fjelkinge, att få se hornet och pipan samt skickade bud för att afhemta dem. Så ogerna Axel Gyllenstierna, som då egde Ljungby, ville efterkomma hans begäran, vågade han icke neka, utan utlemnade de två trollsakerna, dock med enträgen bön att få dem tillbaka så fort som möjligt. Horn kände ej heller någon lust att ha dem i sitt förvar, ty så länge han behöll dem stördes han livar natt af buller och oväsen, hvilket upphörde när han under eskort af ett kompani ryttare skickat dem tillbaka till Ljungby.

Tio år senare tilldrog sig en ännu underbarare händelse. Kyrkoherden i Ljungby Henrik Nilsson hade lånat de underbara sakerna för att visa sina svågrar, som kommit på besök till honom. Om natten väcktes prestens svärmoder, fru Anna Conradi, af ett ljussken i rummet. Sängomhängena drogos tillbaka och på hennes bädd nedsänktes en korg, hvari sutto fem små barn, som ropade:

»O, var god! du plägar vara god, och samtyck att vi må få vårt horn igen!»

På hennes fråga hvarför de begärde det, och hvad värde hornet hade för dem, svarade de:

»För vår slägts skull.»

Då hon ej vidare ville lyssna till deras böner, sade de, att de ville komma igen om half tredje natt.

På torsdagsnatten, tre dygn derefter, blef det åter ljust i rummet. När fru Anna drog tillbaka sängomhänget, såg hon en hel hop små pysslingar på golfvet och bland dem trollkonungen i egen person, som gick under en himmel af silfverduk, uppburen på silfverstänger af fyra tjenare. Han var af svartbrun färg, med svart ulligt hår, hvaraf likväl blott en tofs fans qvar i pannan och en vid hvardera örat. Sakta gick han fram till sängen, hållande ett horn med lock, prydt med guldkedjor och massiva guldknappar, hvilket han lofvade gifva i utbyte mot det verkliga hornet Men den gamla frun lät ej beveka sig, utan bortvisade dem till Gud, om de tillhörde honom, eller till djefvulen, om de voro hans afföda, hvarpå trollen tysta och bedröfvade aflägsnade sig.

Kort derefter skall en torparehustrus barn hafva blifvit borttaget af trollen, men genom ringning med kyrkklockan kommit åter till modren. Gossen berättade, att trollen ej voro vackra, utan hade stora näsor och munnar; att mannen under Maglesten hette Klausa och hans hustru Otta, att de sögo musten ur menniskors mat, att de lydde under en konung, att de ofta voro oense samt att de talade landets språk. Hofkansleren Coyet, som författat en »Relation om Ljungby horn och pipa», daterad den 11 februari 1692, säger sig hafva känt denne gosse, som då var tjugusju år gammal, äfvensom hans moder, men medgiver att båda voro benägna för vidskepelse, samt deras förstånd klent som deras kropp.

Källa: Hofberg, Herman, Svenska folksägner, 1882

48 views
(Visited 6 times, 1 visits today)
Please follow and like us:
0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

Bli först att skriva en kommentar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.