I Jöns-Pers ladugård i Kölsillre spökade det också för jämnan. I ladugårdsbygget fanns en så kallad ladugårdkammare. Mellan denna och ladugården fanns en sedan många år igenspikad dörr. Om man vistades i kammaren, kunde man nästan alltid genom denna dörr höra, hur någon stökade och ställde i ladugården. Om det var gårdstomten eller någon annat övernaturligt väsen, visste ingen.
Det i ladugården rumsterande spöket var emellertid av ett stillsamt slag och gjorde aldrig något ofog utan hördes endast pyssla och ställa. Det var endast hönsen, som spöket icke tyckte om eller likade. Mången gång kunde man på nätterna få höra, huru spöket eller tomten schasade ned hönsen från deras sittpinne, så att de skrikande flögo omkring i ladugården och följande morgon återfunnos den ena i den vrån och en annan i en annan vrå.
Allt detta hade Halt-Lotta, som bodde i ladugårdskammaren berättat otaliga gånger, men ingen ville tro henne. Men så en vinter bodde även tvenne avverkare i ladugårdskammaren. De hörde precis samma stökande i ladugården, och dessutom hördes det varje kväll, som om någon stängde den igenspikade dörren och kastade ifrån sig höskrucken inne i ladugården.
De kunde icke tro annat, än att spöket gick igenom ladugårdskammaren, där de bodde, och sedan genom den igenspikade dörren och in i ladugården. De vaktade kväll efter kväll på spöket, som de trodde skulle komma, men fingo aldrig se det. Det var som om de först skulle ha vaknat till, när dörren slogs igen efter spöket.
592 visningarUr. S. A. Palén: Från Gamla Haverö. Sundsvall 1945, sid. 217-218
