Där finns såväl kungliga spöken i kulisserna som kusliga olyckor och mord i historien. Värst är förstås mordet på Gustav III den 16 mars 1792. J J Anckarström höll i pistolen, men siktade så illa att kungen levde 13 dagar till. Därmed misslyckades kuppförsöket; de ansvariga hann sopa undan alla spår och Anckarström fick ensam bära hundhuvudet. Vilka som låg bakom mordplanen förblev ouppklarat.
Detta hände i den gamla operabyggnaden, den som Gustav III lät uppföra 1782 och som så onödigt revs 1891. Den ritades av Carl Fredrik Adelcrantz, skapare även av Adolf Fredriks kyrka. Adelcrantz fick beröm överallt: “Det svagaste pianissimo, den förtroligaste hviskning, förnummos utan svårighet öfverallt”, skrev t ex Frans Hedberg.
“Ay! Ay! Je suis blessé”
Några år efter Gustav III:s död började rykten löpa att kungen spökade. Han sades gå igen nattetid på Operan varje år den 29 mars och stöna:
“Ay! Ay! Je suis blessé”
Ryktena tystades ner och upphörde snart. Men nu har vissa personer sett kungen i korridorerna igen. Enligt fd balettdansösen Vera Rosén ska förre nattvakten på Operan ha anförtrott henne att han “ofta mötte Gustav III under sina pass”. Andra säger sig ha sett drottning Kristina både här och där i Operahuset. Nåväl. Gustav IV Adolf skickade ut en order om att riva Operan den 16 mars 1807, men rikets myndigheter vägrade. Operahuset blev i stället fältlasarett under ryska kriget 1808-09. Sedan återupptogs verksamheten igen.
Populär dansös i flammor
Nästa ruskighet på Operan inträffade den 4 april 1877, mitt under en föreställning av Meyerbeers “Robert av Normandie”. I slutet av tredje akten dansade några nunnor omgivna av demoner med tända facklor. Facklorna var givetvis eldfarliga, men föreställningen hade getts ett hundratal gånger utan olyckstillbud. De uppträdande var därför ödesdigert nonchalanta.
Plötsligt kom en av facklorna för nära en av dansöserna, Sophia Dahl, som i ett huj omvärvdes av lågor. Eftersom aktörerna överallt omgavs av kulisser märkte ingen ansvarig där bakom något. Inför ögonen på ett fullsatt operahus stektes den arma Sophia Dahl till döds mitt på scenen. När maskinmästaren Lindström till slut rusade in med en rock för att kväva elden var det för sent.
Den unga, vackra och allmänt omtyckta dansösen dog natten efter på Serafimerlasarettet. Olyckan (som kunnat bli än värre: hela Operahuset kunde ha antänts) försänkte Stockholm i djup sorg. Nya direktiv om reservutgångar, järnridåer och brandsäkra balettdräkter m m infördes genast.
Adelcrantz operahus revs
Även denna gång började rykten om spökerier på Operan; och nu upphörde de inte. Sophia Dahls vänner svor på att de sett henne – vissa i logen, andra i korridorerna. Om en sak var alla överens: dansösens ansikte och armar var fruktansvärt sönderbrända. Kanske ryktena spelade in, kanske inte; men i december 1891 inleddes rivningen av Adelcrantz operahus. Få röster höjdes mot projektet, även fast det förstörde symmetrin på Gustav Adolfs Torg. Sedan var det lugnt ett tag. Först på 1970-talet började pratet gå om spökerier igen. En som minns är Operans förre informationschef Erik Ralf.
– Det här hände omkring 1975 då Operan nattetid vaktades av Securitas. Jag satt på övertid i scenporten och jobbade med något vad-det-nu-var. Plötsligt hörde jag en av vakterna säga
“Nej, nu slutar jag här. Jag är tamejfan inte skyldig att stå ut med såna här spökerier.”
Skräcknatt på soffan
Det visade sig att han under rundorna inne i Operahuset hört våldsamma tumult från kulissmagasinet. Där förvarades de äldsta attributen från 1700-talet. Vakten berättade att någon t ex slog hårt i skrivbordsklaffarna, ja, det var ett gräsligt liv varenda natt. Till slut hade det gått honom på nerverna.
Anders Wallgren, chefen för Operahusets salong, har också hört ett och annat:
– För många år sedan anställdes en ung finsk korist här. Hon kom direkt från Finland och hade ingenstans att bo i Stockholm. Första natten beslöt hon sig därför att sova över på Operan. Det var (och är) strängt förbjudet. Men koristen sträckte ut sig på en soffa bakom scenen och somnade snart. Hon vaknade av att en äldre herre stod lutad över henne. Efteråt kunde hon aldrig glömma hans lystna blick.
Flickan skrek högt och sprang ut från Operan så fort hon kunde. Resten av natten gick hon brandvakt i stan. När hon beskrev utseendet på mannen identifierade en äldre kollega honom. Det var en fd kapellmästare, känd för att på sin tid uppvakta alla unga flickor i kören.
– Det fanns bara ett problem – han hade varit död i mer än 20 år . . .
Grå damen i kungliga logen
Både Wallgren och Ralf berättar sedan om Grå damen, de anställdas fasa just nu. Plötsligt sitter hon bara i kungliga logen, mitt under en föreställning. Ingen ser henne gå in där, inte heller lämna den. Och eftersom kungliga logen alltid är låst går det inte att komma vare sig ut eller in. Under repetitionerna har det hänt att några även sett Grå damen uppe på första raden. Där har hon stått orörlig och sett ut över scenen.
Vem hon är vet ingen. Kanske Sophia Dahl, som 100 år efter rivningen av Gustav III:s opera kommit åter till platsen för sin död. Ingen vet. Ingen har sett Grå damens ansikte.
1 030 visningarÄr det sönderbränt av eld?
