På ett litet torpställe vid en av sjöarna Föllingen, Övre eller Nedre, var det för många år sedan motigt med kreaturen. De vart sjuka, och en stor del av dem dog. Torparn visste inte, vad han skulle ta sig till. Kisa fanns en viss Pulver-Lasse, som ansågs kunna lite mer än vanligt folk. Han vart efterskickad.
När han kom fram, stannade han framför lagårn och såg sig omkring ett slag. Dä här sir ille ut dä, sa han, innan någon hade talat om, vad det gällde. Så kröp han in bakom en stor sten invid lagårn. Efter en stund kikade han fram och tittade på lagårn genom färgat glas.
Har dä dött når’a djur här, frågade han. — Ja, svarade torparn. — Ja, ja sir dä, sa Pulver-Lasse, å dä här, dä kan I tacke ere goe granne för. Men om I nu gör, som ja sä’r, så ska ja ställe dä här te rätte åt er. Ta hit en naver.
Torparn letade fram en borr, som han lämnade åt Pulver-Lasse. Lasse satte genast i gång med att borra ett stort hål i lagårdströskeln. När det var klart, tog han fram en liten krok, och ur hålet började han meta fram en del mystiska saker. I tröskeln var det nerstoppat en massa trasor, människohår, svinborst, kvicksilver o.dyl.
När Lasse hade länsat tröskeln, tog han fram ett klocklod, och så sa han: Mä dä här lo’t väger ja nu upp hele förtrollninga, och så släppte han ner lodet i hålet. Sen sa han: nu kommer dä inte å dröje länge förr’n dä kommer en hit å vill låne nånting, men får på inga villkor låte’n få dä han vill, för då mister klocklo’t sin kraft, å så blir dä samme elände igen.
Dagen efter kom en granne och ville arrendera jakten, men det fick han naturligtvis inte. Vad det kom an på, det vet inte jag, men ett faktum är, att efter den dagen tog motigheten med djuren slut, och i stället vart det en riktig tur och trevnad på torpet. Så är det än i dag. Klocklodet, som ännu ligger kvar i tröskeln, har nog sin kraft kvar.
640 visningarFolktro och folkliv i Östergötland s.9
