Husrå kallas ett mystiskt väsen som enligt folktron finns på varje gård. Det gällde för husbondfolket att stå på god fot med sina husrå. Husrået visade sig på dagtid i skepnad av en padda, vilken om den påträffades inne på gårdsplanen skulle tas med en träspade och kastas över hustaken, ut från gården.
Husråen sades bo i jorden under husen, allra helst bosatte de sig under ladugården. I allmänheten var husrånen godmodiga. Emellertid var de mycket noga med att alla redskap och verktyg plockades undan efter dagens slit. Att så skett kontrollerade husrånen varje natt.
Om så inte skett kunde man råka ut för ett farled aló hela natten. Det fick en snickare erfara som glömt att ta bort hammare, hyvel och yxa – med dessa redskap förde husråen oväsen natten lång.
I Lilla Alstad bodde för länge sedan en familj på ett mindre hemman. De hade mycket otur med sina kreatur, men orsaken därtill kunde de inte utröna.
En vacker sommardag skulle moran i familjen gå till slåtterfolket med middaftan. Kvinnan var i välsignade omständigheter. Just som hon satt där hos arbetsfolket kom en stor tjock skradepogga . Till denna sa kvinnan – Du e jo lie dan som ja o do e du vell lysten. Kom so ska du få smage min äggekaga. Kvinnan kastade en bit till paddan med orden de kan du få smoge så får vell ja osse varre me po din barnsöl.
Tiden gick och kvinnan glömde bort det hela. En kväll kom dock en piga till bondmoran och hälsade från sin mor och sa att nu var det tid att komma, för nu skulle det bli barnsöl. Kvinnan mindes inte sitt skojande med paddan och frågade därför vem budet kom ifrån. Då svarade pigan att det var från den som fått smaka av morans äggakaka i somras. Då mindes kvinnan, men sade sig inte veta vägen.
Pigan replikerade att det var bara att följa efter henne. De gick in i fårhuset och plötsligt öppnade sig golvet framför dem. De kom rakt ner i paddans bostad som var praktfullt inredd och rikligt upplyst. Bondkvinnan bjöds till bords, där hon fick sitta i högsätet. När hon suttit en stund vid det väldukade bordet blev hon varse en mycket stor kvarnsten som hängde i ett tunt silkessnöre rakt ovanför hennes huvud. Hon blev förfärad men försökte hålla sig lugn.
När alla ätit och druckit och värd folket liksom gästerna – som alla liknade vanliga människor – var nöjda och glada, kom värdinnan fram till bondmoran och frågade vad hon tyckte om deras gästabud.
Hon svarade att allt var väldigt bra, men att hon var väldigt rädd för att den stora kvarnstenen skulle falla ner i huvudet på henne. Värdinnan lugnade dock henne med att hon inte behövde vara orolig. Emellertid var hon och hennes folk rädda för husbondens får som bodde ovanför.
Golvet var så otätt att det hela tiden dröp ner till dem. Det var därför bondmoran och hennes man hade sådan otur med kreaturen i gården. Husråets man blev så väldigt arg över droppandet från taket i deras hem att han ideligen skadade djuren. Ville de flytta fåren så skulle det alltid bli lycka med gårdens djur.
När kvinnan omsider kom hem så berättade hon det hela för sin man som strax byggde ett annat fårhus. Efter den dagen var det aldrig några bekymmer med djuren i gården.
En tid därefter skulle familjen ha kristnagille för sin förstfödda dotter. Det blev en grundlig överläggning huruvida de skulle bjuda in underjordsfolket. Bondmoran var rädd att dessa skulle sluka all mat så det inte blev något över för de andra gästerna. Men lät man bli att bjuda dem, så kunde de ju bli förtretade och åter skada djuren. Husbonden och hans hustru var överens om de skulle bjuda in husråen, men lika fullt spela dem ett spratt genom att föreställa dem kristna seder.
Mannen gick ner i underjorden genom det gamla fähuset och inbjöd husrånen till kristnagillet. Underjordsmannen tackade å det hjärtligaste och sa att trots att han levat så länge att han sett både Asator och Vitekrist göra sitt intåg och köra undan husråen i vrårna så hade en så stor ära aldrig vederfarits honom. Därför skulle de säkert komma till kalaset ty de skulle väl bli spel och dans på gamla seder och vis.
Jo, svarade husbonden, det var så tänkt. Underjordsmannen ville veta vem som skulle spela på gillet och då svarade husbonden : – Bror Lysti (som här avser Asator) kom körande häromdagen med sitt bockspann i förrgår och han erbjöd sig själv att spela flöjt sam ta St Per med sig som fejlespelman, och det är ju de värsta spelmännen man kan tänka sig här på orten, ty de kan ju spela så att alla måste dansa.
– Aj, aj svarade underjordsmannen, skola di spilla, då våga vi oss inte dit, ty den därra Bror Lysti, han är farlig. I förrgår när han körde över här så slog han vänstra lårbenet av min bror för han var inte kvick nock in under sina stenahus. Men ja ska likaväl ge eder faddergåva eftersom ni varit så vänliga och flyttade edra får till annat hus och bjudit mig till kristnagille.
Så frågade han husbonden om denne hade någon säck med sig. Nej, det hade han inte, men han fick låna en av husrået bara husbonden lät underjordsfolket få sig en smakbit av gillesmaten. – Håll upp säcken så ska jag fjöse litt i den, sa husrånet. Mannen tog sju stora skoffor fulla med träspån och kastade i säcken .
– Har du sitt någon som ger större faddergåva, frågade han. Ja, kanske en, men inte fler, sa husbonden. Jag vill inte vara sämre, sa husrået – då tar vi tre slöve ti. Han tog ytterligare tre skoffor och lade i säcken.
Mannen tackade å det hjärtligaste både gubben och gumman och tog den fjäderlätta säcken och gick hemåt. Så snart han kommit utanför dörren blev den så tung att han knappast förmådde bära den, men han hade fått besked att han inte fick lov att stanna och vila förrän han kom in sin bostad. Där skulle han omedelbart tömma ut gåvorna och titta på dessa som dottern skulle ha för egen räkning.
När så skedes visade det sig att var guldpengar överst i säcken – de tre sista skofforna. Under i säcken fanns det sju skoffor med silverpengar. Den nyfödda dottern blev den rikaste på trakten, och hennes föräldrar fick tur med allt. Det sades att familjen var rika som backatroll.
315 visningar
