Detta naturväsen kallas också bergsfru eller bergsrå, gruvrå eller det insmickrande gruvjungfru. (Ända fram till på 1800-talet var jungfru en benämning på “finare fröknar”). I Ovansjö hette hon ibland “Gonna”, ett ord som betyder “den goda” och troligen liksom gruvjungfru användes för att hon skulle vara på gott humör.
Det var viktigt att hålla sig väl med henne, därför att hon kunde varna för dödsbringande ras i gruvan och dessutom visa var goda malmfyndigheter fanns.
Det är inte underligt att sägner om gruvfrun är vanliga i Järnriket Gästrikland med alla dess gruvor. Det finns flera sägner från Torsåker, som berättar hur gruvfrun varnat. Vid ett ras i Stollgruvan på 1600-talet hade hon knackat i berget. De som var från socknen hade flytt ur gruvan, men nya arbetare från Ovansjö drev gäck med dem för deras rädsla och vidskepelse, stannade kvar i schaktet och dödades.
Om hon blev förolämpad kunde hon liksom skogsfrun villa bort en människa, så att vederbörande inte kunde återfinna platsen där malmen skulle finnas enligt henne. Hon var vacker och hade fina kläder men ibland svans liksom sin “släkting” skogsfrun.
Gruvfrun vid Storfallsåsen är klädd i svart och hade en liten knähund, hette det i Torsåker. Att ha en knähund hörde till de fina herrgårdsdamernas värld. Söderåsfrun var vitklädd och hade en stor slöja vid huvudet. Hon höll vakt över sagolika malmfyndigheter i Söderåsen. Till skillnad mot skogsfrun som inte hade någon manlig motsvarighet fanns det även en gruvgubbe, i varje fall i Torsåker.
Fyra gruvfruar var systrar. Det är ett inte ovanligt sägenmotiv, att en gruvfru hade systrar som var ännu rikare än hon. I Österfärnebo berättades följande hiaroei om systrarna Vira, Lura, Kulla och Sala. Det finns även en variant av sägnen i Hedesunda om Fru Lura i Lurberget och hennes dotter Fru Mista.
Vid gamla Nässjavallen, en fäbodvall till Nässja by, var det en silvergruva förr i tiden. Sundet mellan udden, där fäboden ligger, och Rosön i Dalälven kallas även Gruvsundet, men den gruvan gav inte så mycket.
En dag när arbetarna var nere i gruvan hörde de en röst som sa:
“Syster Vira är rikare än jag”.
Då begav de sig till Vista by i Österfärnebo och letade efter malm där. De grävde och timrade bastant i gruvan för att den inte skulle rasa igen. Men det var något trolltyg med den gruvan, för varje morgon när arbetarna skulle börja var allt som de hade uträttat den dagen omintetgjort. Så försökte de i Nässja by men där var det lika illa.
En dag hörde de där också en röst som sa: “Syster Lura är rikare än jag”.
De begav sig då till Lurberget i Hedesunda och letade där överallt men fann inga malmrikedomar. Till slut sa åter en röst:
“Gå till syster Kulla, hon är rikare än jag!”.
I närheten av Hade söder om Dalälven i Hedesunda ligger platsen Kulla. Det blev alltså till Hadetrakten som malmletarna begav sig. Där fanns verkligen malm men den var dålig och gav inte så mycket. De hade inte länge hållit på i Hedesunda förrän rösten åter hördes:
“Gå till syster Sala, hon är rikare än jag”.
På så sätt fick man reda på Sala silvergruva och så började brytningen där.
I Hade fanns faktiskt en silvergruva på 1500-talet och Gustav Vasa startade brytning, men det hela blev en besvikelse, så brytningen upphörde.
1 403 visningar
