Skrönor och skrock finns det gott om i alla bygder.Men i Finnskogen i norra Värmland är det välbevarat och dokumenterat och än idag berättas det om den svartkonst och övertro som sades förekomma.– Det var nog ett sätt för finnarna att sätta sig i respekt hos folk och få vara i fred.
Finnskogen, de djupa skogarna i de allra nordligaste delarna av Värmland, är ett mytomspunnet område. Barrskogens mörker ruvar på hiskeliga historier om mystiska dödsfall, hemsökta torp och gengångare. Här berättas det om poltergeist, trollgubbar, häxor och ockulta symboler. Historier som hör hemma i dåtid, men som fortfarande lever i folkmun.
Torleif Styffe, författare och poet, bosatt i Ransby i norra Värmland, har ett gediget intresse för nordvärmländsk historia och han har träffat många från bygden som vittnar om de mest osannolika saker.
– Det fanns de som påstods stå i förbund med djävulen, sen fanns det de som trollade för att få bort sjukdomar och sådär, lite mer vit magi. Men det är väl inte riktigt lika spännande, säger han.
En historia som det berättats vida kring är den om Ivana-Julia. Hon sägs vara Finnskogens sista trollkunniga och ska ha satt skräck i bygdens befolkning och sänt olyckor över många som på något sätt skulle ha stört henne.
– Jag pratade med Cervén, en doktor i Likenäs. Han var så rädd för Julia, han var övertygad om att hon hade särskilda egenskaper. Han berättade att den dagen hon dog, så höll han på att sy ihop en finngubbe som huggit sig. Och Julia hade sagt till finngubben att den dagen jag dör så ska blodet springa på dig. Och det var precis vad det gjorde. Det ljög han inte om det vet jag för honom kände jag väl, säger Torleif Styffe.
Juliana Olsson, som Ivana-Julia egentligen hette, blev tidigt änka och ensamstående mor till tre söner. Bara en av dem överlevde till vuxen ålder. Lite senare fick Juliana dottern Jenny som i sin tur fick en son, Gösta. Men Jenny dog när pojken bara var sex år och i stället för att bli placerad hos mormodern fick Gösta komma till ett fosterhem. 1969 dog Juliana, 90 år gammal.
– Hon hade det nog väldigt strävsamt och jobbigt, hon slet nog ont för att klara livhanken. Hon blev väl misstänksam på folk, det finns nog en förklaring till att hon använde sig av svartkonst, säger Torleif Styffe.
Barnbarnet Gösta Nilsson bor numer i Växjö, men han är då och då uppe till sin mormors stuga och har bara goda minnen av henne.
– Min pappa berättade ju mycket historier för mig om henne, men jag lyssnade väl inte så mycket på det. Folk frågar alltid om hon trollade för mig, men det gjorde hon inte. Ingenting som jag såg i alla fall, men andra har ju vilda berättelser, säger Gösta Nilsson.
Men historierna om Ivana-Julia är långt i från unika. En annan det pratas om är gubben Pallin. En återkommande historia är den när han av misstag gjorde sin egen dotter dövstum. Det gick till på det viset att Pallin, som var jägare, hade lagt ut snaror för att fånga vilt i. Snarorna hade han sagt besvärjelser över för att hålla borta ovälkomna vittjare. Men det bar sig inte bättre än att det var hans egen dotter som vittjade snarorna och svartkonsten drabbade henne.
Sen är det Velgunaho, det lilla torpet uppe i Röjden som för nästan exakt hundra år sedan drabbades av besynnerliga händelser. Husgeråd och möbler flög och flyttade sig genom rummen och trots att präster försökte läsa ut det onda ur huset lyckades det inte. Familjen som bodde där blev tvungna att riva stugan och flytta därifrån.
Ja, historierna om trolldom och övertro är många. Men Torleif Styffe tror egentligen inte att just Finnskogen skulle vara så speciellt övernaturlig i jämförelse med andra ställen.
– Jag har läst utvärderingar från trovärdigt folk på 1800-talet som menar att det finns inget mer skrock på Finnskogen än vad det gör i svenskbygden och norskbygden. En del forskare säger att det var för att de levde närmare naturen, men det gjorde ju de flesta på den tiden.
Men trots att han generellt är ganska skeptiskt till skrock så är det svårt även för honom att helt avfärda en del berättelser.
– Ivana-Julia är ju väldigt speciell. Det finns så många historier som verkar trovärdiga med folk som träffat henne att det är svårt att säga att det bara är fantasier.
Och vem vet, för när VF besöker torpet Södra Ivana som nu ligger i ruiner, då är det svårt att inte fångas av stundens allvar. ”Ta ingenting från stugan, för guds skull”, är rådet vi får av mannen som förklarar vägen för oss. Ryktet säger att den som tar något från gården kommer bli straffad. Till slut hittar vi fram. Torpet är förfallet, taket har ramlat in och runt stugan ligger bråte och husgeråd. Det verkar som att ingen har vågat ta med sig något härifrån.
Efter en stund går vi tillbaka till bilen och börjar köra därifrån. Jag kan inte hjälpa att jag tittar en extra gång så att jag inte fått med mig något av misstag, en kvist eller ett löv eller så. Vi lämnar torpet Södra Ivana och Finnskogen bakom oss. Den ligger mörk och oändlig i backspegeln nu. Men historierna lever fortfarande kvar i oss.
425 visningar
