Johan Östensson var “synen”, men han hörde också “varsel”. En vinterdag på 1840-talet då han i skogen täljde spärrar, hörde han ljudet av hästtjukor som han igenkände tillhöra Anders Johansson. Han kände också igen karlarnas röster, att fadern talade med sonen Anders. Så bra, tänkte han, nu får jag lägga mina sparrar på lasset och få dem hemkörda.
Nu hörde han sonen säga: Pojken for huvudstupa ner i ån. Va säjer du? frågar fadern. Sonen upprepade samma ord. Sedan tystnade båda rösterna och hästtjukorna.
Hemkommen till Kvarnbäcken där han bodde, såg han ljus röra sig vid kvarnselet, men han anade att det var “fegljus”, utan trodde att någon lyste sig med lykta. Men nästa kväll när han återvände från skogen, såg han vid kvarnen folk med lyktor, och fick då veta att en pojke, åkt ner i vaken. Han kom då ihåg orden han hört i skogen dagen förut, och sporde bonden Anders därom. Denne svarade, att han inte varit till skogen på ett par veckor. Vad mannen hört i skogen var ett varsel om pojkens död.
Skellefteå.org
Fegljus – Man trodde sig se ett fegljus över gården där någon nyss dött.
De talade förr i tiden mycket om en sort märkvärdiga ljussyner, som de kallar “fegljus”. Det skulle vara något övernaturligt med dem, och de betydde, att någon i närheten skulle dö fortare än vanligt.
Murberget
fegljus, fegeld (gammalsv. fegh = dödsmärkt, hemfallen åt döden) – i den folkliga traditionen benämning på ett ljussken, som syns över gravar eller vid hus, där någon snart skall dö. Drömmar om någons förestående bortgång kallades fegdrömmar.
Enhetsvanner.se
Lyktgubbar vid sjön
Lyktgubbar, irrbloss eller fegljus är tre namn på något som gränsar till klotblixten. Dessa fenomen har observerats under tusentals år och är ljus som sägs kunna ses på speciella platser under längre perioder. Vanligen förknippas förekomsten med områden där det finns metangas och en av de märkligaste rapporterna av den här typen av ljus kommer från Lekvattnet i norra Värmland under vintern 1921–22.
Först skulle ljuset ha setts på Lekvattensjön i december, men då man började skriva om händelsen visade det sig att lokalbefolkningen hade sett så kallade lyktgubbar vid sjön i minst 13 år. Till en början rapporterades det att man vid 19-tiden på kvällen kunde se ett blåvitt fladdrande sken röra sig nära gården Södra Ängarna inte långt från sjön.
Snart växte dock lågorna och efter en vecka liknades de vid skenet vid en bågljuslampa och växte senare till ett starkt lysande klot. Det berättas hur den 55-årige Johan Olsson i Kullen tvingades väja för ett av dem när han var ute med sin häst och vagn. Själv trodde han först att det var en bil han mötte.
Ljuset i Lekvattnet
Den 13 februari 1922 fick statsgeologen Nils Magnusson från Sveriges geologiska undersökning själv se ljuset i Lekvattnet med egna ögon och rapporterade att klotet var blåvitt och hade en diameter på tre meter. Han kunde se hur klotet passerade mellan träden i en skogsdunge. Därefter steg det och ändrade färg till gult och sedan rött och började sedan dela på sig i mindre klot. Det hela upprepades fyra gånger på en halvtimme.
Bottenprover från sjön som togs samma år visade på höga halter av fosfor. Förklaringen till ljusfenomenen blev att gas som bildats från ruttnande växtdelar hade trängt upp genom sprickor i isen och blivit lysande vid kontakt med luften. I boken säger forskaren Per Söderberg, som ägnat sig åt gasbildningar i sjöar och på havsbotten, att lyktgubbar bildas av metangas nära botten. Lyktgubbarna kan även ge ljud ifrån sig. Ljudet uppstår när det sker sättningar i leran så att gasen börjar röra på sig.
Clas Svahn, som även har skrivit böckerna Det okända och Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen, beskriver i sin bok även mängder av andra märkliga händelser i naturen. Exempelvis ovanliga molnformationer, rödfärgat hagel, flytande öar och halofenomen, men den tar även upp mer handfasta saker som extremt väder, jordbävningar och vulkanutbrott.
Ntw.se
Det kunde också hända att “fegljuset” dök upp. Var man “feg” förr i tiden –på 1600-1700-talet- så betydde det inte att man var rädd av sig, utan att man var dödsmärkt, och fegljuset, ett brinnande ljus med klar, rödaktig låga, kunde visa sig till exempel utanför en gård där någon låg sjuk. Fick man syn på det ljuset så kunde man vara förvissad om att den sjuke snart skulle lämna det jordiska. Ännu ruggigare var det möjligen om man fick se ljuset på någon tom plats på kyrkogården- där skulle nämligen ens egen grav ligga, sas det.
770 visningar
