Det var år 1888. Då for bror min till Amerika. Han hade halva hemmanet, men den delen övertogs nu av far. Nu var det en ko, som bror min hade haft. Hon blev alldeles tokig och ville inte gå in i ladugården. Vi trodde att detta berodde därpå, att hon blivit ensam, varför vi tog en annan ko och gav henne till sällskap.
Men det var lika här. Hon också ville inte gå in i ladugården. Det var ett sådant spring och motade för att få in dem, och då de gick genom ladugårdsporten skalv de i hela kroppen. Detta pågick hela hösten. På vintern tog pappa och sålde den där kon och skaffade en annan för han hade blivit uttröttad på den där kon. Men – den nya var lika besvärlig att få in.
Då föll det mig in, att det kanske var någon, som ställt till med något sattyg i ladugårdsporten, eftersom alla kor var rädda att gå in där. Jag tog och sökte och fann mycket riktigt bland en hop tomflaskor en, som var fylld med svart jord och glänsande svart “?inner”, liknande det som faller av järnet, då man smider.
Jag tog bort den där flaskan och – den kvällen gick kon in i ladugården självmant och utan att visa minsta rädsla. För säkerhets skull gick jag bort i skogen, gjorde upp eld på en sten och brände flaskan med dess innehåll, som jag hört sägas, att man skall göra.
Det blev efter detta ingen svårighet få in kräken i ladugården. Efter gamla uppgifter om sånt skulle den där flaskan innehålla dödmull från kyrkogården, och det tror jag, för vi har haft många avunds grannar, som bara velat göra oss skada.
663 visningarJohan Erlander, 1915
