Det sägs att man om natten ibland kan höra buller liksom om inredningen kastades omkring inne i den stängda och låsta kyrkan, och den som blir vittne till detta gör klokast i att inte släppa ut den ande som härjar kyrkorummet. Poltergeisten i Danderyds kyrka var fruktad även av prästen själv, en sak som var vida känd och som faktiskt utnyttjades av uppfinningsrika tjuvar i januari 1790.
Trots att många förbiresande både hörde och såg dem var det ingen som vågade ingripa då de inte var säkra på om det var människor av kött och blod eller någonting helt annat som rörde sig i den ökända kyrkans inre.
1856 utnyttjade den uppenbarligen än mer uppfinningsrika klockaren kyrkans rykte i sin tur när han ensam lyckades skrämma iväg ett nytt sällskap kyrktjuvar. Med hjälp av en nyslaktad ko, vars huvud klockaren trädde utanpå sitt eget och vars hud han hängde över axlarna så att siluetten kom att bli ett oformligt väsen med horn på huvudet gav han de oförsiktiga tjuvarna en smakbit av vad platsen hade att erbjuda, en de antagligen sent skulle glömma. I varje fall är det vad August Blanche berättade i de historier om klockaren i Danderyd som Aftonbladet publicerade samma år.
Varför poltergeisten valt just Danderyds kyrka som hemvist är det ingen som vet, men att dessa bullerandar, som de också kallas, faktiskt är farliga och ofta går till fysiskt angrepp på både människor och djur är flitigt omvittnat av dem som säger sig känna till saken. Även den kringliggande kyrkogården lär vara hemsökt. En man som nattetid cyklat vid den tätt intill vägen liggande bogårdsmuren berättar om en stor svart skepnad som verkade växa rätt upp ur marken, och med blixtrande ögon följde honom i samma hastighet han cyklade. Kanske är de överflödigt att nämna att han vände om och sedan aldrig gjorde den färden efter mörkrets inbrott. Danderyds urgamla kyrka är inte riktigt så stilla som man vid första anblick kan vara benägen att tro.
Ur: Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015
640 visningar
