Kärt barn har många namn sägs det. Men det har också ondskefulla ting. Som till exempel Puken eller bjäran. Så kallas fenomenet. Men hos oss i norra Västerbotten, eller i hela Norrland faktiskt, så kallas det för Bärarn.
En art av gammal folktro, som tycktes ha varit egendomlig för Norrland och särskilt Jämtland, är tron på Bärarn, på somliga håll kallad puken, bjäran eller beran), en sorts levande varelse, som drog välstånd till ägarens hus men gjorde skada och ohägn hos grannarna. En person, som misstänktes äga bärarn, var därför hatad och föraktad, synnerligast som han, då han skaffat sig puken, samtidigt försvurit sig åt den onde, vilket tydligt, framgår av den besvärjelse, varigenom puken fick liv och kraft.
Mycket inrotad och allmän var tron på att bärarn sög mjölk ur grannarnas kor och bar den till sin ägare eller ägarinna. För övrigt “drog” han allt möjligt till förmån för sin husbonde. Från hölador, källare och visthus förflyttade han grannarnas matvaror, säd och foder. Den som hade puken blev vanligen välbärgad, och hans kreatur var alltid feta och mådde bra. Grannarnas boskap blev däremot sjuka och magra det gick åt skogen med både hälsa och ekonomin.
Förr i tiden så var bärarn en snackis. Men hur man bar sig åt finns i lika många tillvägagångssätt som det finns man på den.
Här uppe i norra Sverige så kunde man göra den själv. Detta genom att nysta ihop ett ullgarnsnystan. Skillnaden från att nysta ett vanligt nystan var att man skulle nysta emot sig själv och inte ifrån. Det skulle dessutom bildas ett hål i nystanet och där skulle man droppa tre droppar från det egna vänstra lillfingret.
Det finns också mer detaljerade beskrivningar. Den första beskrivningen av hur en bärarn skulle tillverkas kommer från en häxprocess i Söderala i Hälsingland 15 januari 1597. I den beskrivningen kan man läsa att häxorna använde bland annat smör, jord, aska från brända bitar av sina tilltänkta offers fönsterkarmar, metall från kyrkklockor, blod från sina egna fingrar och en levande orm.
Enligt beskrivningen skulle man:
“Kring en boll av katthår eller kalvhår nystas tre torsdagskvällar i rad ulltråd i nio färger, och den tredje kvällen droppas tre droppar blod ur det vänstra lillfingret i nystanet.”
Det finns också än mer komplicerade vägar att gå när man skulle tillverka bärarn. Man skulle gå till kyrkan och ta emot Nattvarden. Men oblaten skulle man smuggla med sig hem. Där skulle man rulla in oblaten i sju sorters garn och forma ett nystan. Även här skulle man sticka sig i lillfingret och låta blodet droppa in i nystanet. Sedan skulle man en torsdagsnatt när månen var i nedan gå till kyrkogården. Där skulle man gå tre varv runt en gravsten, motsols, och sedan uttala en annan besvärjelse.
“Rulla runt i socknar sju. Bringa mat hem till mig nu!”
Samtidigt skulle man ta nystanet och rulla det nedför en backe som lutade mot nordost.
Alla dessa procedurer skulle innebära att bärarn fick liv och det skulle börja tala också. Och man kunde då be den att utföra sysslor man ville ha gjorda.
Då fick nystanet liv och förmåga att kunna tala samt fråga, vad han skulle göra. Detta ullgarnsnystan, som förflyttade sig med stor snabbhet och sällan visade sig. Det var mest aktivt på nätterna då den var ute och drog. Det sades också att man skulle uttala en besvärjelse till bärarn och besvärjelsen löd:
“Jag ger dig blodet, fan ger dig modet, För mig skall du på jorden springa, för dig skall jag i helvete brinna.”
Bärarn kunde alltså skapas genom ett nystan som genomgick olika ritualer. Men det sades också att häxan, som hade den, kunde fått denne från djävulen själv.
Om man skadade bärarn skadade man också dess ägare. Det fanns också sätt att ta reda på vem som ägde den. Detta via ett trollsmör som kallades bärarndynga och detta skulle enligt tron avslöja var den skyldiga kvinnan bodde. Bärarndynga var svamp, som man ofta får se på gräs och stubbar och troddes vara pukens avföring.
För att få reda på vem som ägde bärarn så skulle man bränna dyngan i en korsväg en torsdagsnatt. Då skulle ägaren komma rusande på vägen för att se vad som stod på. På det sättet kunde man ta reda på vem som höll på med häxkonster. Att det kunde hända att en oskyldig råkade komma vägen fram det tänkte man tydligen inte på.
Det fann andra sätt att avslöja en ägare också. Då korna genom svältfödning, vilket inte var ovanligt förr i tiden, sinade av magrade och blev såriga och ömma på ledknölar trodde folk att de blev “bärsugna”. Man skulle då bränna bakom kon med nio sorters lövved, så skulle bärarns härskarinna, för det var enligt allmän uppfattning kvinnorna, som sysslade med detta, infinna sig.
Därför var bärarns ägare enligt legenden tvingad att genast visa sig, på grund av sitt löfte att brinna i stället för den som nämndes i besvärjelsen. Naturligtvis finns det en mängd nedskrivna historier om folk som kommit i kontakt med bärarn.
Norrländska författarinnan Rosa Arbman, som levde mellan 1861-1919, har skrivit att hon hört av en gumma att denna en gång som ung promenerat på kyrkogården tillsammans med en annan flicka. Plötsligt såg de båda ett grått nystan som rullade ljudlöst men med en förunderlig snabbhet flera gånger runt omkring en grav. Av solvärmen hade det i mullen uppstått sprickor. Genom en dylik spricka, som gick tvärs över den grav, kring vilken det mystiska nystanet rullat, kilade det ner, och flickorna hade båda lagt märke till att det försvann ned genom sprickan. Personen som berättade detta fick frågan av Arbman om hon visste vem som ägde graven. Hon fick svaret att graven tillhörde en person som “alla visste att hon hade Bäran”.
I nutid är det förmodligen inte många som tror på bärarn, puken eller bjäran. Och det är nog inte många levande som sett den. Men Rosa Arbman berättar, att hon på 1840-talet hört talas om en bondgumma, som låtit en klok gubbe “bränna” bakom en ko, som blivit illa tilltygad av puken.
Det var väldigt komplicerat att tillverka bärarn, men det finns naturligtvis också i folktron sätt att skydda sig från den. Detta är inte alls lika komplicerat. För enligt tron så räckte det att man la en smörklick på tröskeln till ladugården. Man kunde också anlita en präst som kunde läsa ut den. För bärarn tålde inte Guds ord.
602 visningar“Om man skadade bärarn skadade man också dess ägare.”
