Postrånare Jonas Falk

Jonas Falk växte upp på Tranemaden i Habo församling. Fadern var skräddare till yrket och Jonas gick i lära hos fadern och utbildade sig till skräddare även han. Anders Frid, som var betydligt äldre än Jonas, hade varit soldat. De båda stod i släktskapförhållande till varandra. Jonas var känd i bygden som kriminell.

Några allvarliga brott hade han inte begått. Hans största bekymmer tycks ha varit bristen på pengar. Detta skulle dock lätt kunna avhjälpas genom att ”röva posten” som han själv uttryckte sig. Särskilt när han var berusad skröt han om hur lätt det skulle vara att överfalla och råna den postiljon som regelbundet körde mellan Jönköping och Falköping. Denna tanke tycks han inte kunna överge.

Falk och hans kumpan Frid planerade att fara till Stockholm för att söka arbete där. För detta behövdes ett personintyg från prästen vilket de skaffade genom prästen i Sandhem. Prästen kände till de båda Haboborna och skrev i sitt intyg vad de gick för. Under resan till Stockholm fick de hjälp med att förfalska intygen. Så när de kom till huvudstaden blev det inga svårigheter att få arbete. Falk fick anställning som skräddare och Frid som byggnadsarbetare.

Tanken på att bli rik hade inte övergett Falk. Efter en tids arbete i Stockholm beslöt de båda att återvända till Habo för att genomföra rånet. De tog båten som vid denna tid gick ända till Hjo. Detta skedde i augusti 1854. Från Hjo till Habo företogs resan till fots. Syftet var att inte visa sig i bygden. Under dagarna vilade de sig i skogen och förflyttade sig nattetid mot Habo. Helt gömda kunde de dock inte förbli. Vid gästgivargården i Sved var de tvungna att gå in för att få mat innan de fortsatte till Falks syster Lotta, som var sambo med en man vid namn Claes Neiman. Där vilade de ut innan de fortsatte till den uttänkta rånplatsen som var belägen i närheten av gården Tunarp i Sandhem.

När de lämnade Lotta och Clas tillgrep Falk ett gevär som Clas ägde. Ammunition till geväret hade de inhandlat i Hjo. En mörk och regnig augustikväll anlände de båda till Tunarp. Vid en grind inrättade de sitt gömställe. Grinden måste öppnas av alla vägfarande som måste göra ett kort uppehåll. Uppehållet hade förlängts genom sabotage som gjorde det svårt att öppna grinden. Nu återstod endast att invänta postskjutsen. Sent på kvällen anlände den väntade postiljonen och skjutsdrängen. Falk smög fram i mörkret och avlossade ett skott som träffade postiljonen i ryggen. Samtidigt slog Frid skjutsdrängen i huvudet så han blev avsvimmad.

Falk och Frid vände hästen och körde några kilometer där de gömde ekipaget i skogen och samtidigt gick igenom rånbytet. Den överkomna summan uppgick till 2000 riksdaler. Färden mot Hjo och vidare till Stockholm påbörjades. Under färden öppnades alla brev, då vissa av breven kunde innehålla en smärre penningsumma. De sprättade breven kastades sedan där de drog fram, varför flyktvägen var lätt att följa, åtminstone till en början.

Den tillkvicknade skjutsdrängen hade under tiden lyckats komma fram till ett torp i närheten. Även postiljonen kunde småningom anlända till samma torp trots sin svåra skottskada. Postiljonen fick läkarvård i Jönköping, men han kunde inte räddas till livet. Polisen började sitt sökande efter de skyldiga till rånet. Rubriceringen ändrades från rån till rånmord.

Liksom vid resan till Habo skedde förflyttningen mot Hjo nattetid och till fots. De båda brottslingarna vågade inte gå ombord på båten i Hjo utan övertalade en fiskare att ro dem över Vättern. Även detta i skydd av mörkret. När de åter kom till Stockholm hade cirka två veckor förflutit. De infann sig på sina respektive arbetsplatser och fick där till sin förvåning höra att polisen sökt dem under sin bortavaro. Frid blev nervös, då han tog för givet att polisens intresse gällde rånet. Så var dock inte fallet, utan de var sökta för några smärre förseelser begångna före rånet.

Vid följande förhör blev Frid snärjd med frågor och kunde inte heller lämna något alibi för sin bortavaro. Snart nog erkände han sin delaktighet i rånet och att han tillsammans med Falk utfört det. Falk, som var betydligt mer hårdhudad än Frid, nekade i det längsta, men blev till slut tvungen att erkänna även han. De båda rånarna fängslades och blev efter förhör överförda till fängelset i Mariestad.

Vid Slättängs tingsrätt i Sandhem blev de båda dömda. Straffet för rånmord var vid denna tid döden. Frid ansökte om benådning och fick sitt straff ändrat till livstids. Falk däremot begärde aldrig nåd utan tog sitt straff. Han satt fängslad drygt ett år innan domen avkunnades eller verkställdes.

En grå novemberdag 1855 företog Falk sin sista resa sittande bakbunden på en fångkärra. Tillsammans på kärran fanns en fångvaktare, fängelseprästen samt kusken. När det var några kilometer kvar till Svedmon, som var Slättängs tingsrätts avrättningsplats på Hökensås, var så många människor på väg till avrättningen att fångskjutsen blev hindrad vid en korsväg. Falk visade då prov på sin galghumor genom att ropa till folket:

”Ha inte så bråttom go’ vänner, det blir ända inget av förrän jag kommer fram”.

Mycket folk hade samlats från olika håll för att bevittna avrättningen. Alla kunde inte komma i närheten. De som var unga klättrade upp i träden för att kunna se bra. Falk fördes nu fram till stupstocken tillsammans med prästen som stöttat honom på den sista resan. Han läste välsignelsen över Falk innan bilan föll.

Falk som i sin ungdom betecknades som en ”rå sälle”, hade under sin vistelse i fängelset blivit omvänd och var vid sin död djupt troende. När bilan föl över Falk blev det otäckt av förklarliga skäl. Några av ungdomarna i träden svimmade och föll till marken. Med vid avrättningen fanns två människor som led av leukemi. Vi denna tid ansågs ett verksamt medel mot denna sjukdom vara att försöka komma åt lite av den dödes blod och dricka detta. Sedan skulle den sjuke sättas upp på en häst, vilken sattes i sken genom skogen. En av de sjuka lär kort efter starten kolliderat med ett träd, varvid han dog omedelbart. Den andre lär ha överlevt kuren och sedan blivit helt frisk.

Mycket har sagt och skrivits om Jonas Falk och hans avrättning vid Svedmon. Ofta är det felaktigheter i det som skrivs. Efter att ha läst rättegångsprotokollet från Slättängs tingsrätt, har jag möjlighet att se vad som är rätt eller fel. Eftersom ca 150 år förflutit sedan avrättningen är det kanske inte så konstigt om felaktigheter inträffar.

En av myterna kring graven är att det alltid finns färska blommor på platsen. Detta stämmer ju inte helt, men ganska ofta finns det blommor på graven under sommartid. Men att ingen vet ve som sätter blommorna på plats är en myt av människor som vill hålla mystiken vid liv.
En annan myt som tycks ha spridits vida omkring är att det spökar vid graven. Modiga ungdomar reser till graven nattetid för att se detta fenomen. För inte så länge sedan fick jag besök av tre ungdomar från Vara Folkhögskola som skulle göra ett program till lokalradion om Falks grav.

Det var en beckmörk höstkväll 2006 och de hade tält med för att få taga del av spökeriet. De fick besök av ett par flickor från Bankeryd under natten, som också var ute efter spökupplevelsen. När jag ringde ungdomarna från Vara på morgonen, för att höra hur natten varit, hade de redan lämnat platsen. Kanske hade jag under föregående kväll berättat lite väl dramatiskt hur det ibland kan gå till vid graven nattetid.

Platsen Svedmon med sin avrättningsplats ligger utmed den gamla färdvägen mellan Jönköping – Hjo. Vägen fanns redan under medeltiden och har land annat begagnats av Svenska armén 1611 när den skulle möta Danmarks armé vilken gått till anfall i ett av de många krigen.