Hilda Nilsson lade den fem månader gamla fosterdottern framstupa i badbaljan och placerade en tvättbräda och en kolspann ovanpå. Sedan gick hon ut. När hon återvände efter en stund var flickan död. Hilda tömde baljan, svepte barnet i en filt och lade det i en skrubb utanför köksdörren. Dagen därpå brände hon liket i tvättstugans kolugn. Till sin man och andra som undrade sa hon att ”fint folk” hade hämtat flickan.
Det var det första av totalt åtta fosterbarn som Hilda Nilsson tog livet av mellan 1915 och 1917. Endast två av de barn som hon tog i sin vård fick leva. Under polisens förhör förklarade hon brottet med att hon blev ”alldeles uttråkad” på flickans ständiga skrik. Hon sov dåligt och skrek så att grannarna stördes. De andra barnen dödade Hilda på ungefär samma sätt. I vissa fall direkt efter mottagandet, så att varken maken eller grannarna fick reda på barnens existens.
Hilda Nilsson dömdes i Helsingborg
Rättegången mot ”änglamakerskan” Hilda Nilsson väckte stor uppmärksamhet när den genomfördes i Helsingborg 1917. Änglamakeri, som innebar att fosterföräldrar medvetet vanvårdade fosterbarn till döds, eller mördade dem och därmed gjorde dem till små änglar, hade sedan sekelskiftet 1900 varit ett omdebatterat ämne, men åtgärderna för att komma tillrätta med änglamakeriet var tama.
– Det är tydligt att misskötsel eller fullständig brist på skötsel kunde förekomma under en längre tid utan att någon reagerade. Hennes brott utgör den extrema ytterligheten av den vanvård och försumlighet som utomäktenskapliga barn riskerade att drabbas av i sina nya hem, säger Cecilia Riving, doktorand i historia vid Lunds universitet, som studerat rättsfallet med änglamakerskan i Helsingborg.
