Nattramnar är i svensk folktro gengångare efter självmördare eller döda odöpta barn. De troddes uppträda nattetid i fågelgestalt och då främst som korpar.
I sin beskrivning av folktro i södra Småland beskriver Gunnar Olof Hyltén-Cavallius nattramnen som gasten efter en utbörding, det vill säga ett odöpt barn som burits ut i skogen. Nattramnen visar sig endast nattetid och då oftast vid större högtider. Den flyger i luften i fågelskepnad och utstöter ett knarrande ljud, som liknar gnisslet från ett osmort vagnshjul. Den flyger alltid från väster till öster och aldrig närmare marken än vad en oxe bär oket.
Enligt medeltidstro är nattramnen ständigt på färd till Christi grav, men kan bara färdas om natten och får inte ro förrän den kommit fram. Hyltén-Cavallius menar, att det är fråga om någon art av snäppa eller beckasin. Beskrivningen stämmer relativt väl med morkullans spelflykt.
Ramn är ett äldre svenskt ord för “korp”. Motsvarande ord på fornsvenska är rampn, på fornnordiska och isländska hrafn, på danska och norskt bokmål ravn, samt på nynorsk ramn.
Den äldsta formen av ordet är belagt från 500-talet på Järsbergsstenen där det stavas HarabanaR. Jämför även engelskans raven och tyskans Rabe (m).
Nattramnarna är, precis som namnet antyder, mycket nära besläktade med nattravnarna. Även nattravnar är själar som ger sig upp ur sina gravar om natten, men de tar nattskärrans gestalt. Deras flygturer karakteriseras av ett kraftigt vingsus och ibland kan man få höra nattravnen ge ifrån sig ett kraxande läte. Då vet man att det är själen efter en lidelsefull kvinna, som ropar ”karl, karl!”
1 355 visningarTryckta källor:
Julius Ejdestam, Svenskt folklivslexikon (1975/1992) uppslagsordet “Nattramn”.
Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd, Bokförlaget Semic
